Digital Services Act (DSA) är EU-kommissionens förslag till ny reglering av digitala mellanhänders ansvar för vad användare gör med deras tjänster. Det handlar t.ex. om uppladdning av videor till YouTube, kommentarer på Facebook, profilbilder på Tinder eller bloggar på WordPress.org. Men DSA kommer också reglera din internetleverantörs ansvar för vad du gör med din uppkoppling. Det är med andra ord en bred och otroligt viktig lagstiftning för vår digitala framtid.
Förslaget är att mellanhänder generellt sett inte ska vara juridiskt ansvariga för vad deras användare gör, så länge de inte har specifik kännedom om den brottsliga handlingen. I dessa fall förväntas de agera snabbt för att stoppa handlingen – till exempel ta bort en kommentar på Twitter som innehåller olaga hot.
Hur får mellanhänder sådan specifik kännedom?
>
Artikel 14 i kommissionens förslag till DSA reglerar ett sätt för mellanhänder att få sådan specifik kännedom om brottslig aktivitet. Systemet kallas för “notice and action” och liknar det som gäller för upphovsrättsskyddat material under den amerikanska DMCA-lagen. Förslaget är att vem som helt ska kunna rapportera innehåll som potentiellt olagligt genom en av mellanhanden upprättad flaggningsfunktion.
Ett sådant system har en positiv aspekt i att individer kan bidra till att motverka psykiska eller indirekta fysiska övergrepp (som hot om våld). Men problemet är att DSA som skriven tar för givet att alla flaggningar kommer ske i god tro, utan att systemet missbrukas alls. Vad händer när rapporter om olagligheter börjar flöda in i miljontal kontinuerligt? Vad händer när systemet medvetet missbrukas, vilket problemen med upphovsrättsgrundade nedtagningar ger oss all anledning att tro kommer ske? Då får mellanhänderna problem att granska alla rapporter på ett korrekt sätt.
Artikel 14 öppnar i praktiken portarna för vem som helst att censurera vad de vill
>
I artikel 14 står nämligen skrivet att varje rapport i sig själv utgör specifik kännedom om brottsligt agerande. Mellanhanden som mottagit rapporten blir alltså juridiskt ansvarig för det eventuella brottet så fort någon påstått att det var brottsligt. Det krävs ingen större insikt för att förstå att mellanhändernas position kommer bli att grundliga granskningar av varje rapport är överflödigt, och att det är enklare att ta alla rapporter på orden och ta bort det rapporterade materialet.
Artikel 14 i DSA kommer alltså öppna portarna för allmän censur av internet. Troll kan rapportera material de vill ska försvinna. Politiska meningsmotståndare kan rapportera varandras propaganda. Konkurrenter kan rapportera varandra för att ta marknadsandelar av varandra. Och så vidare. Att i praktiken låta vem som helst kunna plocka bort material från internet är en fullkomligt galen idé.
Piratpartiet har en annan vision
>
Framför allt för mindre nätplattformar kommer enda möjligheten att hantera artikel 14 vara att strypa tillgängligheten eller krångla till det för sina användare. Stora och mer förmögna mellanhänder kan hantera administrationen genom dyr filterteknik, innehållsgranskare och jurister. Resultatet blir att mindre aktörer blir irrelevanta och att utbudet av relevanta plattformar i slutändan begränsas till ett fåtal större mellanhänders.
Piratpartiet tror på yttrandefrihet som ett fundament för en levande demokrati där medborgarna är aktiva deltagare i samhällslivet. Vi tror på ett internet som präglas av aktivt deltagande, respekt för medborgarnas privatliv och en mångfald av arenor för digital samvaro. För en sådan samhällsvision är förfarandet med automatiskt innehållsansvar och godtyckliga nedtagningar ett minst sagt opassande verktyg.
Med mer genomtänkta åtgärder kan DSA bli ett effektivt verktyg för att stävja techjättarnas makt och stärka Europas digitala suveränitet, men då måste artikel 14 förändras.