Partssamtalen kring hur artikel 13/17 ska implementeras har nu fortsatt. Den här gången stod (äntligen!) på agendan att diskutera hur man ska kompromissa mellan krav på att införa filter som respekterar användarnas rättigheter och att inga sådana tekniska filter finns.
Förvirrad kring vad artikel 13/17 är för något och vad konsekvenserna kan bli? Kolla på vår video från våren 2019 om ämnet!
Hur gick då samtalen? Vissa aktörer lyfte konstruktiva förslag till hur en kompromiss skulle kunna se ut. Communia lyfte t.ex. ett konkret förslag på hur uppladdningar ska kunna filtreras i många fall, men med bevarad tydlig och enkel väg för användare att åtminstone hävda sina rättigheter.
Communias förslag gör det tydligt att det i längden ska vara en mänsklig bedömning som ligger bakom censuren av uppladdningar där rättighetshavare och användare inte kan nå samsyn. Där finns fortfarande stora problem. För det första är det ett stort problem i sig att icke-demokratiska privata företag görs till domare över vad som ska vara lagligt att säga på nätet. De beläggs inte heller med någon form av tydliga transparenskrav.
Fortfarande finns inte heller några som helst incitament för rättighetshavare att bara skicka censurkrav på faktiska intrång. En användare har något att förlora i processen – sin uppladdning – men rättighetshavaren har ingenting att förlora på att medvetet agera oärligt.
Den närvarande upphovsrättsindustrin var dock rätt enade i sina stora protester mot Communias och andras kompromissförslag. Film-, musik-, och TV-branscherna menar, till synes på fullaste allvar, att det inte finns någon spänning mellan nätanvändares rättigheter och automatiska censurfilter.
De upprätthåller sin tidigare paroll om att artikel 13/17 endast är en konflikt mellan dem och plattformarna, och att lagen inte berör användare.
”In this corporate tug of war, nothing less than our freedom of expression online is tragically under threat from both sides. And as usual in copyright debates, while both sides talk a good game about the supposed interests of artists, it remains up in the air whether they will actually end up benefiting at all.”
Julia Reda, tidigare EU-parlamentariker för tyska Piratpartiet
Upphovsrättsindustrin försöker säga att det bara är att lita på dem, och att de aldrig skulle missbruka möjligheten att censurera uppladdningar fritt. Tyvärr är det väldigt lätt att genomskåda deras lögner för oss som har lite koll på hur nätet ser ut idag.
Plattformar och upphovsrättsindustri vägrar generellt sett dela med sig av data kring vad som händer med uppladdningar idag, men franska kulturministeriet har nyligen gett oss lite mer data att utgå från. De undersökte franska nätanvändare över 15 års ålder och deras relation till censurerade uppladdningar. De fann att ungefär 700 000 franska nätanvändare (1,4 %) hade fått uppladdningar censurerade utan grund. Var den faktiska siffran ligger i EU och Sverige är vi långt ifrån att veta, men vad vi kan veta är att det inte går att lita på att upphovsrättsindustrin uppför sig när man ger dem verktyg för censur.
Efter dessa ganska fruktlösa partssamtal återstår för kommissionen att författa sina riktlinjer för implementeringen av artikel 13/17. De har aviserat att sådana ska lanseras i mars i år. Förhoppningsvis kan de visa tillräckligt med politiskt ledarskap för att åtminstone presentera någon form av tydligt förslag på hur filterkravet ska kombineras med respekt för våra medborgerliga rättigheter.
Läs mer hos Communia.