Om förslaget att förbjuda anonyma kontantkort

Regeringen fortsätter marschen mot det totala övervakningssamhället. Det räcker tydligen inte med att FRA övervakar (i princip) all svensk internettrafik och tar del av det de inte lyckas lägga vantarna på själva från NSA. Det räcker inte med att datalagringslagen kräver att det övervakas och lagras vem vi ringer eller skickar SMS till och när och var vi kopplar upp oss till internet. Det räcker inte med att lagen om hemlig dataavläsning ger Polisen rätt att hacka och totalt övervaka oskyldiga personer ifall de tror att dessa personer kanske kan relateras till misstänkta. Listan på existerande övervakningslagar kan göras lång, alldeles för lång.

Det räcker alltså inte med alla dessa (främst) digitala övervakningslagar, för nu utreder regeringen också att riva upp även den analoga brevhemligheten. Den senaste nyheten är att man från 2022 vill förbjuda möjligheten att anonymt ringa upp personer genom att förbjuda anonyma köp av kontantkort. Vi levde redan i ett digitalt övervakningssamhälle; nu byggs det analoga snabbt ut.


Sigurd Heuman dyker upp igen

Den person som utrett frågan om att förbjuda anonyma kontantkort är Sigurd Heuman. För de flesta säger nog namnet ingenting, men vi pirater minns honom som personen bakom den tredje svenska datalagringsutredningen, som presenterades 2017 och ligger som grund för nu gällande datalagringslag. Den utredningen kantades av stora problem – läs allt om det i den här debattartikeln.

Kanske mest anmärkningsvärt var att Sigurd Heuman offentligt debatterade för att ignorera EU-domstolens avgörande om den svenska datalagringen, vilket ju också riksdagen till slut beslöt att göra. Sigurd Heuman menade att kammarrättens fråga till EU-domstolen lurat domstolen att svara på en annan fråga än om generell datalagring är förenlig med EU-rätten.

I utredningen om datalagringen fultolkar Sigurd Heuman EU-domstolens dom till att begränsa generell lagring av alla typer av metadata som hör till kommunikation, så att man kringgår domen genom att differentiera hur man behandlar olika metadata.

Detta resonemang är uppenbart felaktigt. EU-domstolens uttalanden är glasklara: lagringen måste riktas mot ”en personkrets vars uppgifter kan avslöja en […] koppling till grov brottslighet” och begränsas på ett sätt som klart avgränsar ”åtgärdens omfattning och […] den berörda personkretsen.”

Det är omöjligt att misstolka detta till att domstolen skulle vara primärt intresserade av vilka uppgifter som lagras, snarare än vilka personer som övervakas. Att man låtsas tolka det annorlunda är bara en charad.

Man frestas tro att Sigurd Heuman blivit en utredare som regeringen tillsätter när man behöver få en övervakningslag snabbutredd med beställd utgång.

Kopplingen till datalagringslagen

På ytan har ett förbud mot anonyma kontantkort inget att göra med datalagringslagen. Men det finns ett väldigt viktigt samband, som kommer sig av att båda lagarna rör uppgifter som mobiloperatörerna sitter på.

Förbudet mot anonyma kontantkort innebär att varje mobilanvändare kan knytas till en identitet, vilket också möjliggör att man kan knyta alla kontakter den personen haft till en identitet, eftersom kontaktuppgifterna lagras genom datalagringslagen.

Kombinationen av förbjudna anonyma kontantkort och datalagringen är särskilt farlig. Den gör det olagligt att hålla privat vem man pratar i telefon med eller skickar meddelanden till.

Därför var det olyckligt att Europadomstolen tidigare beslutade att förbud mot anonyma kontantkort inte inskränker medborgarnas rätt till ett privatliv. Man bedömde inte hur ett sådant förbud kan samverka med andra övervakningslagar för att inskränka också yttrandefriheten.

Today is a black day for whistleblowers and press informants, political activists and people in need of advice, who often fall silent without the protection of anonymity. Anonymity protects courageous and needy people and guarantees the free exchange of vital information.

The majority of judges have refused to decide whether the right to freedom of expression encompasses a right to anonymous communications (paragraph 62 of the judgement). Only the Swiss judge Carlo Ranzoni, in his dissenting opinion, understood what is at stake: Knowing the identity of all telephone and internet users gives the state the key to sniffing out everybody’s private communications and movements.

[…] The use of anonymisation services for browsing the Internet is also highly recommended to protect against false suspicion, espionage and blackmailing. Today’s judgment is a wake-up call to defend our fundamental rights against surveillance state and surveillance capitalism policies by political means.

Patrick Breyer, tysk EU-parlamentariker för Piratpartiet, kommenterar Europadomstolens dom

Skadan för vårt privatliv och journalistiken

Införandet av ett förbud mot anonyma kontantkort innebär, utöver intrång i vanliga människors rätt till privatliv och privat kommunikation, också ett hot mot möjligheten till granskande, grävande journalistik. Anonyma källor och säkra kommunikationsvägar mellan journalister och källor är en viktig del av möjligheten att granska makthavare. Angrepp på denna möjlighet är mycket allvarliga ur demokratihänseende. Speciellt i ljuset av vad som drabbat högprofilerade källor som Chelsea Manning.

”Det finns viktiga avslöjanden och angelägna berättelser som inte skulle komma fram om det inte vore för grävande journalister och källor som vågar berätta. Som vd för Sveriges Radio oroas jag av att det inte pratas betydligt mer om vad de aktuella förslagen om att förbjuda anonyma kontantkort, och tillåta hemlig dataavläsning av krypterade appar, kan få för konsekvenser för demokratin.”

Cilla Benkö, VD för Sveriges Radio

Anonymitet är en viktig pusselbit inte bara för fungerande relationer mellan journalister och källor, utan också gällande konfidentiella affärsrelationer, koordinering av politiska protester och inte minst för att människor i trygghet ska kunna söka psykologisk, medicinsk eller juridisk hjälp.

”[Forbidden anonymity] may not only threaten the privacy of subscribers and users in general, they may also inhibit their freedom of communication since they diminish the degree of anonymity which subscribers and users may wish to avail of when using the telephone by obliging them to reveal their identities.”

Europarådets varning

Utredaren erkänner själv nackdelarna med att förbjuda kontantkort: kostnader för att sköta alla register över vem som köpt vilket kontantkort, att individens möjligheter att vara anonym inskränks, och att journalister möjlighet att anonymt kommunicera med källor försvåras. Man tycker däremot inte att detta är så farligt.

Mot den bakgrunden menar vi att en registrering av abonnemangsuppgifter inte skulle innebära något betydande intrång i enskildas rätt till privatliv eller i enskilda personers yttrandefrihet

Utredningen

[Heuman] bedömer också att konsekvenserna för mobiloperatörerna inte blir alltför besvärliga, samt att inskränkningen av den personliga integriteten inte blir särskilt stor.

DN

Utredaren Sigurd Heuman skyddar sig med att uppgifterna som registreras ska skyddas av sekretess och att det är förbjudet att efterforska journalisters källor. Han uppvisar där en naivitet. Bara för att lagen säger något så ser inte verkligheten ut på det viset.

Man ignorerar eller är okunnig gällande riskerna med att ha stora samlingar med känslig data. Svenska teleoperatörer är inga undantag från principen att alla register läcker, förr eller senare. Därför måste vi praktisera dataminimering – man ska inte lagra data som inte är absolut nödvändig. För den som vill läcka känsliga uppgifter till medier är tilltron till att dess visselblåsande sker på ett säkert sätt viktigt, även ifall uppgifter i just det konkreta fallet inte skulle läcka från operatören.

Polisens behov av den här informationen

Nyttan med förbudet mot anonyma kontantkort uppges vara att det är en viktig pusselbit i att stärka Polisens möjlighet att beivra brott.

Brottslingar använder ofta anonyma kontantkort för att kommunicera. Därför har Polisen länge efterfrågat ett sådant här förbud. 2012 utreddes frågan därför, men utredningen kom fram till att Polisens nytta av förbudet inte vägde lika tungt som skadorna på individers privatliv och journalisters källskydd.

Men det finns viss skillnad mellan vad inrikesminister Mikael Damberg tror om hur mycket förbudet kommer stärka Polisen, och vad till exempel EU-kommissionen funnit i sin utredning:

”Med det här förslaget slår man undan benen för väldigt många brottsupplägg som finns i landet”

Inrikesminister Mikael Damberg (S)

”No evidence has been provided as to the effectiveness of [förbud mot anonyma kontantkort]”

EU-kommissionen

Precis som när det gäller datalagring är inte ett förbud mot anonyma SIM-kort svaret på Polisens problem med att utreda brott. Kriminella kan till exempel enkelt importera anonyma SIM-kort eller låta målvakter stå skrivna på dem. Detta erkänner också Sigurd Heuman i utredningen. Men framför allt är det enkelt för kriminella att använda kryptering, vilket också erkänns i utredningen, och därför öppnar man för nästa steg mot det totala övervakningssamhället.

Som angetts ovan är det visserligen möjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att få fram en koppling mellan ett kontantkortsnummer och en person på andra sätt än genom att hämta in registrerade abonnemangsuppgifter från operatörerna. Dessa andra sätt är dock ofta mycket ineffektiva och långt ifrån alltid tillförlitliga.

Utredningen om att förbjuda anonyma kontantkort – hur mycket svårare blir detta arbete för Polisen när kriminella går från anonyma kontantkort till kryptering?

Nästa steg: förbjuda kryptering?

Personerna bakom förslaget erkänner att brottslingar i stor utsträckning kommer övergå till krypterad kommunikation över internet ifall anonyma kontantkort förbjuds.

”Oregistrerade kontantkort används av kriminella. Därför utreder vi att förbjuda oregistrerade kontantkort.”

Mikael Damberg, inrikesminister

Med tanke på Mikael Dambergs (sällsynt dåliga) motivation till att förbjuda anonyma kontantkort kan vi nog vara säkra på att kryptering då blir nästa sak att förbjuda – kriminella använder ju trots allt kryptering.

Sådana krav har redan tidigare lyfts av Säpo, som vill att alla som tillhandahåller digitala kommunikationsverktyg ska lagra alla meddelanden i läsbart skick. Inrikesministern öppnar i kommentarer för att detta är nästa steg att ta.

”Vi får återkomma till om vi ska ta ytterligare steg på detta område”

Mikael Damberg, inrikesminister

Samtidigt finns det inget sätt att effektivt stoppa kryptering av till exempel mail. Vi kan inte av-uppfinna matematiken som står bakom effektiv kryptering och vi kan inte hindra den som vill att använda matematiken för att kryptera sina meddelanden. Precis som vi inte kan förbjuda människor att i hemlighet prata rövarspråket.

För den som redan är kriminell är steget till att använda olaglig kryptering kort och enkelt. De enda som kommer nekas kryptering blir laglydiga, normala medborgare. Och konsekvenserna för dem blir stora. Vi använder trots allt kryptering konstant i vårt vardagliga internetliv: när vi använder internetbanken, kommunicerar privat och professionellt, när vi surfar (det gröna låset som indikerar att du använder https – tecken på fungerande kryptering!), när vi lagrar våra foton i en molntjänst, och så vidare.

Kryptering är ett av få effektiva verktyg vi har för att minimera skadorna från de frekventa dataläckorna som näst intill alla nättjänster drabbas av. Idag är det läckta materialet ofta krypterat, vilket ger ett visst skydd. Om vi förbjuder effektiv kryptering kommer läckorna istället innebära att alla dina privata foton, privata meddelanden, surfhistorik och så vidare blir allmänt tillgängliga.

Om vi gör det kriminellt att kryptera, så är det bara kriminella som kommer kunna kryptera sina meddelanden.


I EU pågår som bekant det stora arbetet med den nya internet-lagen Digital Services Act. EU:s samordnare mot terrorism har slängt in striden om laglig kryptering i den soppan och efterlyser att DSA ska tvinga alla leverantörer av nättjänster att lagra all kommunikation i läsbart skick ifall myndigheter vill läsa den.

Tyska Netzpolitik kommenterar förslaget klockrent:

»Kryptering är inte bara allmänt förekommande på Internet, den är också viktig. Den skyddar konfidentialitet och äkthet mot allestädes närvarande attacker från alla – såväl underrättelsetjänster som brottslingar. Det finns ingen kryptering som kan de-krypteras av polisen i Berlin och Budapest, men inte av internetbrottslingar och ryska myndigheter. de Kerchove känner till detta dilemma, men han ignorerar det. Han kräver en ”optimal lösning” som gör det möjligt för användare att ”njuta av fördelarna med kryptering när det gäller integritet och dataskydd”, samtidigt som den europeiska polisen och underrättelsetjänsterna får tillgång till okrypterat innehåll. Han säger inte hur den lösningen ska se ut – eftersom den inte existerar. Han förnekar att han vill ha en statlig bakdörr, som enligt hans definition skulle vara ”permanent tillgång” för stater. Istället vill han ha åtkomst när polis och underrättelsetjänster begär ut  okrypterad data, vilket han kallar ”en ytterdörr”. Denna definitionsmässiga akrobatik förändrar inte det grundläggande problemet: kryptering skyddar antingen mot alla – eller mot ingen.«

Netzpolitik, översättning via Femte Juli

Och på andra sidan Atlanten pågår arbetet med EARN IT, där kryptering också attackeras



Fler kommentarer till utredningen

För den som vill sätta sig in i problemen med utredningen som föregått det konkreta förslaget om att förbjuda anonyma kontantkort från och med 2022, så presenterar vi här lite intressanta delar av utredningen. Den som är nyfiken kan läsa hela utredningen själv på regeringens hemsida.


Regeringen konstaterade att en registreringsskyldighet skulle innebära dels ett åliggande för leverantörer med kostnader som följd, dels en skyldighet för den som köper ett kontantkort att ge upp sin anonymitet. Regeringen konstaterade också att det var osäkert hur effektiv en registreringsskyldighet skulle bli från brottsbekämpningssynpunkt. Tvivlen på effektiviteten grundades bl.a. på att man inte heller med en registreringsskyldighet skulle kunna säkerställa att den som har eller använder ett visst telefonnummer också alltid är den som finns registrerad. En registreringsskyldighet skulle inte heller förhindra att anonyma kontantkort köps utomlands och utnyttjas i Sverige i brottsliga sammanhang. (Se prop. 2011/12:55 s.104f.)

Såhär sammanfattar man slutsatserna från förra utredningen om anonyma kontantkort

2012 kom man alltså fram till att förbud av anonyma kontantkort skulle vara ineffektivt och ha för stora nackdelar som följd. Vad har förändrats? Det får vi inte veta i utredningen.

Man erkänner också i utredningen att intresset av information om anonyma kontantkort tvärtom minskat sedan förra utredningen.

Regeringen bedömde redan 2011 att de brottsbekämpande myndigheterna har ett påtagligt behov av att i olika sammanhang få tillgång till uppgifter om vem som innehar kontantkort. Sedan dess har intresset av att använda kontantkort visserligen minskat. Som framgått ovan finns det dock alltjämt mer än tre miljoner aktiva svenska kontantkort (M2M inte inräknade). Vidare är det fortfarande så att kriminella regelmässigt använder sig av oregistrerade kontantkort för sådan kommunikation som rör brottslig verksamhet. Användningen av oregistrerade kontantkort medför stora negativa konsekvenser för de brottsbekämpande myndigheterna. Den kan innebära att utredningar läggs ned eller väljs bort eftersom befintliga utredningsåtgärder inte är en framkomlig väg. Det är vår bedömning att de brottsbekämpande myndigheternas fortfarande har ett påtagligt behov av tillgång till uppgifter om vem som har införskaffat ett kontantkort. Någon mindre ingripande åtgärd än en skyldighet att registrera abonnemangsuppgifterna synes inte vara tillräcklig för att tillgodose behovet.

Såhär enkelt är det enligt utredningen att kringgå det föreslagna förbudet.

Frågan är härefter om en skyldighet att registrera abonnemangsuppgifter för kontantkort kan förväntas bidra till en lösning av de redovisade problemen. Som tidigare konstaterats kan effektiviteten i en registreringsskyldighet ifrågasättas. Detta eftersom det kommer att finnas vägar att kringgå en sådan skyldighet. Man kan t.ex. tänka sig att en registreringsskyldighet kommer att leda till att oregistrerade utländska kontantkort kommer att köpas och användas i Sverige i brottsliga sammanhang. De möjligheter till fri roaming som numera finns inom EU medför att det i dag är enklare att använda utländska oregistrerade kontantkort här än när frågan utreddes senast.

[…] Samtidigt är det så att flera av våra närmaste grannländer inte har infört någon registreringsskyldighet som omfattar kontantkort och att det därför allt-jämt är ganska enkelt att komma över utländska oregistrerade kontantkort.

När frågan om kriminella inte kommer gå över till krypterad chatt kommer upp i utredningen så hänvisar utredaren till hemlig dataavläsning, som om Polisen ska använda det (dyra och svåranvända) tvångsmedlet mot alla som struntar i avanonymiserade kontantkort till förmån för krypterad chatt. Samtidigt som man klagar på att det är för svårt och dyrt att spåra den som använder anonyma kontantkort…

En registreringsskyldighet för kontantkort kan komma att innebära att fler kriminella kommer att kommunicera via internet-baserade appar och andra onlinetjänster som möjliggör kommunikation i krypterad och anonymiserad form. För att de brottsbekämpande myndigheterna ska kunna få tillgång till information som kommuniceras på detta sätt har det alltså nyligen införts ett nytt hemligt tvångsmedel, hemlig dataavläsning. Det har dessutom uppmärksammats att ytterligare frågor som berör användningen av nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster och regleringen om hemliga tvångsmedel behöver övervägas (se promemorian Genomförande av direktivet om inrättande av en kodex för elektronisk kommunikation, s. 332),

Man erkänner i utredningen att förslaget kommer drabba varje privatperson som av lagliga skäl vill använda anonyma kontantkort genom att förhindra privat kommunikation. I utredningen argumenterar man för att det inte finns någon lagstadgad rätt till anonymitet, vilket gör att detta inte är ett stort problem. Men rätten till anonymitet är ju fundamental för andra rättigheter – i praktiken – så som informationsfriheten eller yttrandefriheten.

Man hänvisar vidare till den ovan omnämnda domen i fallet mellan Tyskland och den tyske piraten Patrick Breyer. Vi kan redan se de negativa konsekvenserna av detta – i vårt tycke – felaktiga domslut. Precis det felslut att inte koppla samman effekten av att ha både datalagring och förbjudna kontantkort görs i utredningen. Se nedan.

Det finns enligt svensk grundlag inte någon allmän rätt att vara anonym. Visserligen finns det enligt tryckfrihetsförordningen en sådan rätt i vissa närmare angivna situationer, men den gäller alltså inte generellt. Det finns inte heller någon allmän rätt att vara anonym enligt Europakonventionen eller EU:s rättighetsstadga. Individens rätt att själv förfoga över och ta ställning till det allmännas tillgång till sådan information som rör hans eller hennes privata förhållanden är dock av vikt i en demokrati. En rätt att inte i alla sammanhang behöva uppge vem man är kan därmed anses vara en del av skyddet för den personliga integriteten. I 2kap. 6§ andra stycket RF anges att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Begränsningar i detta skydd får endast ske genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna får inte heller gå utöver vad som är nödvändigt eller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen (se 2kap. 20 och 21§§).

Europadomstolen har prövat om den registreringsskyldighet för kontantkort som har införts i Tyskland strider mot rätten till respekt för privat-och familjelivet (se Europadomstolens dom den 30 januari 2020 i målet Breyer mot Tyskland, mål nr 50001/12). Domstolen fann att skyldigheten att registrera abonnemangsuppgifter som namn, adress, födelsedatum och telefonnummer innebär en begränsad inskränkning i rätten till privatliv. Det ansågs således inte vara fråga om något betydande ingrepp i den enskildes sfär.

Även om abonnemangsuppgifterna naturligtvis är skyddsvärda avser de inte uppgifter om innehållet i den kommunikation som har ägt rum eller uppgifter som skapas med anledning av en viss kommunikation (trafikuppgifter). Sistnämnda uppgifter kan många gånger vara mycket känsliga. För att få fram trafikuppgifter krävs därför att de brottsbekämpande myndigheterna får tillstånd att avlyssna elektronisk kommunikation eller att hämta in uppgifter om elektronisk kommunikation, t.ex. om vilken telefon som har varit i kontakt med en annan telefon. Abonnemangsuppgifter däremot möjliggör i princip enbart att telefonnummer kan hänföras till sin respektive innehavare och att en indikation kan erhållas om vem som använder numret. Abonnemangsuppgifterna ger alltså inte i sig besked om vem som har ringt till vem eller vad som har framkommit vid telefonsamtalen. Uppgifterna om abonnemang kan således inte användas för att dra några mer precisa slutsatser om berörda personers privatliv

Sen när utredningen kommer på att även vanliga människor kan ha legitima skäl att vilja skydda sin kommunikation och identitet, så hänvisar man till att krypterade chatter ju kommer vara tillgängliga. Kan man inte bestämma sig? Antingen så stoppar förbudet av anonyma kontantkort hemlig kommunikation, eller inte. Det gäller både kriminella och icke-kriminella. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Utredningen har också stor tilltro till att ingen kommer efterforska källor till journalistiska avslöjanden, bara för att det är olagligt att göra så. Riktigt källskydd är bättre än juridiskt, tycker vi.

För skyddet av den enskildes integritet är det viktigt att det även framöver kommer att finnas möjlighet att kommunicera utan att avslöja sin identitet.

Det råder vidare ett grundlagsskyddat förbud för det allmänna att efterforska vem som har lämnat uppgifter till en journalist i publiceringssyfte. Varken abonnemangsuppgifter eller hemliga tvångsmedel får således användas av brottsbekämpande myndigheter för att ta reda på vem som har lämnat uppgifter till en journalist. I sammanhanget kan påpekas att hemlig avlyssning inte heller får avse samtal eller andra meddelanden där den som yttrar sig har tystnadsplikt på grund av källskyddet

Som konstaterats ovan finns det andra sätt att kommunicera anonymt än genom oregistrerade kontantkort. Sådan kommunikation kan t.ex. ske via olika internetbaserade appar och onlinetjänster. De flesta medier har i dag krypterade tjänster där tips kan lämnas och kontakt med s.k. meddelare kan inledas. Vidare kan ett abonnemang registrerad på någon annan användas för vissa kontakter.

Det är sammantaget vår bedömning att enskildas intresse av anonym kommunikation kommer att vara möjligt att skydda även om en registreringsskyldighet för kontantkort införs.

Såhär ser det ut när utredningen till slut ska väga fördelarna mot nackdelarna med att förbjuda anonyma kontantkort.

Vi har ovan konstaterat att det finns ett påtagligt behov av en registreringsskyldighet och att en sådan också kan vara av nytta för det brottsbekämpande arbetet. Vi har även konstaterat att en registreringsskyldighet kommer att få konsekvenser för bl.a. enskilda som i dag kommunicerar via oregistrerade kontantkort. Frågan är om behovet och nyttan av en registreringsskyldighet väger tyngre än de motstående intressen som talar emot en sådan skyldighet.För bekämpningen av allvarlig brottslighet är det avgörande att de brottsbekämpande myndigheterna under vissa förutsättningar har tillgång till uppgifter som kan erhållas med användning av hemliga tvångsmedel. Möjligheten att använda hemliga tvångsmedel på området för elektronisk kommunikation är många gånger beroende av att abonnemangsuppgifter finns tillgängliga. Det är ytterst otillfredsställande att personer som sysslar med grov brottslighet genom så relativt enkla åtgärder som det är fråga om kan förbli anonyma och därmed bl.a. kan undvika att hemliga tvångsmedel används. Detta leder till att brottslighet i många fall inte kan avslöjas, utredas och beivras. I andra fall kommer avslöjandet av vem som döljer sig bakom ett anonymt kontantkort inte att kunna ske utan att betydande resurser förbrukas.

Det är ofta en svår uppgift att avväga integritetsintresset mot nödvändigheten av att myndigheterna har effektiva metoder för brottsbekämpning. Det ligger i sakens natur att sådana metoder ofta innefattar ett integritetsintrång. Samtidigt måste beaktas att detta intrång ofta är blygsamt i jämförelse med den kränkning som offren för allvarlig brottslighet måste utstå. I det sammanhanget bör beaktas att de abonnemangsuppgifter som skulle behandlas till följd av en registreringsplikt i sig inte kan anses vara särskilt känsliga och att det inte är fråga om mer än en begränsad inskränkning av den enskildes rätt till personlig integritet. Abonnemangsuppgifter registreras dessutom redan i dag avseende de kunder som innehar kontraktsabonnemang eller som har valt att lämna sådana uppgifter för sitt kontantkortsabonnemang. Som har framgått innebär en registreringsskyldighet inte något avgörande hinder för den som i ett legitimt syfte vill kunna kommunicera utan att avslöja sin identitet. En registreringsskyldighet skulle således endast innebära en utvidgning av förevarande system och de registrerade uppgifterna skulle skyddas av befintlig reglering om dataskydd och sekretess. Vid en avvägning mellan de positiva effekter som en registreringsskyldighet kan förväntas få genom att försvåra de kriminellas verksamhet och de negativa effekter som registreringsskyldigheten kan ha för enskilda framstår det som en proportionerlig åtgärd att innehavaren av ett telefonabonnemang registrerar sina identitetsuppgifter.Det är således vår bedömning att en skyldighet att registrera abonnemangsuppgifter för kontantkort bör införas.

Utredningen svarar inte på varför Polisens behov av detta förbud blivit starkare sedan förra utredningen 2012. Inte heller varför allmänhetens rätt till anonym, privat kommunikation minskat.