Följande är en fri översättning av Cory Doctorows text Stop saying ”it’s not censorship if it’s not the government” till svensk kontext. Läs originalet här.
I dessa tider är det vanligt att höra ”det är inte censur om inte staten gör det”.
Det är sant att grundlagens skydd för yttrandefriheten endast reglerar relationen mellan dig och staten, och inte dig och andra privata aktörer. Men det betyder inte att grundlagen är slutet på diskussionen om vad som är censur.
Exempel på privat censur
>
Låt oss gå igenom ett par exempel på privat tystande av yttranden som vi nog kan vara överens om är censur.
När John Birch Society brände berg av rock-skivor och böcker, eller när PMRC (Parents Music Resource Center) drev skivhandlare till att inte sälja punk, metal eller rap. Eller vad sägs om när Comics Code Authority drev serieförlag och -försäljare att blockera serier som innehöll vad de ansåg vara olämpligt för barn.
MPAA sätter åldersgränser på filmer, och reglerar därmed vilka filmer som visas på bio. MPAA använder en hemlig censurgrupp för att märka filmerna; gruppen består av studio-insiders, även om den beskrivs som slumpmässigt utvalda föräldrar. Processen har använts för att blockera LGBTQ-innehåll från amerikanska biofilmer. (Läs mer här)
Känns dessa exempel som censur? För oss gör de det. De har en gemensam tråd utöver censuren, nämligen monopol. I varje fall som vi lyft här har antalet försäljare, producenter, förlag etc varit så få att deras samarbete leder till att något i princip försvinner.
Vi kan också titta på inkvisitionen, som inte var statlig censur. Inkvisitionen leddes av kyrkan, som inte var en del av dåtidens regering, utan representerade en sluten, transnationell auktoritet som var omöjlig att ställa till svars för vare sig medborgare eller regeringar.
Låter det bekant? Dagens media, samtalsforum och informationsflöden styrs av karteller och monopolister som stater inte ens lyckas förmå att betala skatt.
Den reglering av dessa karteller med mest konsekvens är den negativa regleringen – frånvaron av agerande mot sammanslagningar som hotar konkurrens och marknadsinhägnande vertikal integrering.
När regeringar misslyckas med att stoppa monopoliseringen av samtalsforum möjliggör de censur, bara inte på ett sätt som bryter mot grundlagen. Vi medborgare står alltså utan transparens eller möjlighet till ansvarsutkrävande.
Om vi bara kallar något för censur när det rör staters agerande, så finns i praktiken knappt någon censur av internet (än?). Inte för att yttranden aldrig hindras, utan för att denna begränsade definition av censur gör grundlagen overksam på internet som det ser ut idag.
Hur få företag måste samarbeta för att du ska tystas?
>
Sociala medier är ett oligopol. Om ingen av jättarna vill ta emot dig, så kan du i princip inte använda sociala medier. Då kan man starta en egen sida och publicera sina yttranden där. För de flesta är det realistiska alternativet att hosta denna sida i molnet, där en handfull företag dominerar utbudet (dessutom företag med täta band till amerikanska staten, och särskilt militären).
Om dessa företag blockerar dig behöver du hålla dig med din egen server. För de flesta är det inte realistiskt att ha den i hemmet (inte minst är det på många håll emot avtalet med din internetleverantör), så då behöver du ha den i en serverhall. En stor majoritet av serverhallar ägs av ett fåtal företag. Så är även fallet med domänregistratorer. Och betalningsförmedlare. Och spamskydd, anti-DDoS-skydd och CDN-er.
Internetsök sköts av ett enda företag, i praktiken.
Hur många företag måste samarbeta för att göra det närmast omöjligt att ha en märkbar närvaro på internet? Det är betydligt färre än 50. Och i verkligheten är förlusten av vilken nivå som helst i denna stack ett stort problem för de allra flesta. Om bara två företag samarbetar (Google och Apple) kan du i praktiken låsas ute från sök och mobilappar.
Det kommer inte vara omöjligt att hitta dig. Precis som inkvisitionen inte lyckas förstöra alla kopior av förstörda böcker. Precis som PMRC, Comics Authority eller MPAA inte fullständigt eliminerade median de inriktade sig på att stoppa, utan bara begränsade spridningen till nära noll.
Deras agerande för att marginalisera och förhindra dina yttranden skulle vara illegala ifall det var staten som agerade. Men nu är det statens icke-agerande som leder till att yttranden tystas, och då är det lagligt.
40 år av svagt agerande mot monopolbildning har skapat en situation med mer och mer censur, svagt praktiskt skydd för yttrandefriheten och grundlagar som oavsett inte är applicerbara.
Svaret på detta är inte att tvinga privata plattformar att ”ta mer ansvar” för yttranden på deras plattformar.
Decentralisera mera!
>
Problemet med plattformsjättarna är inte deras dåliga omdöme gällande vad de låter sägas eller inte sägas, utan hur stora konsekvenser deras misstag får. Att försöka förbättra jättarnas omdöme är dessutom ett hopplöst uppdrag. Ingen har någonsin lyckats övertala en monopolist att bli en upplyst, vänlig despot.
Men även om vi inte kan stoppa jättarna från att göra misstag, så kan vi minimera konsekvenserna av deras felsteg genom att minska deras makt och inflytande. Stoppa uppköp. Upplös sammanslutningar som gjorts på falska grunder (som Facebook/Instagram/WhatsApp eller Google/YouTube/Ad/DoubleClick). (Läs mer)
Påtvinga dem interoperabilitet!
Och sluta prata om CDA 230 (Communications Decency Act, sektion 230, vilken skyddar internettjänster från att stämmas för vad deras användare gör; i svensk kontext har vi ehandelsdirektivets artikel 12-14 som etablerar i princip samma sak) som ett svar på dessa utmaningar. ”Ni måste moderera alla era användare” är en dödsstöt för alla som inte har en armé av moderatorer – alla som skulle kunna utmana dagens jättar.
För Big Tech vore ett lagstadgat moderationskrav en ursäkt att ta bort alla yttranden som någon någonstans skulle kunna klaga på. ”Förlåt för att vi tagit bort din demonstrationsinformation, men vi är oroliga för att stämmas om vi inte gör det.”
När staten censurerar är det grundlagsvidrig censur; men det finns andra former av censur som vi också behöver oroa oss för.
När det kommer till kommunikationsteknik så är konkurrenspolitik också yttrandepolitik.