Genom åren har upphovsrättsindustrin allt mer valt bort att angripa de som faktiskt utför upphovsrättsintrång och istället försökt angripa infrastrukturen. Utöver det enorma problem det innebär för yttrandefriheten att direkt angripa möjligheterna att kommunicera effektivt och privat, så utgör dessa attacker en märklig utvidgning av det rättsliga ansvaret för begångna upphovsrättsintrång.
Alla torde vara överens om att den som själv laddar ner en fil begår ett upphovsrättsintrång. 2009 fastställde The Pirate Bay-domen att även den som erbjuder möjligheten att söka efter varifrån man kan hämta filer begår en brottslig handling – medhjälp till upphovsrättsintrång.
Senare samma år drev Antipiratbyrån (numera Rättighetsalliansen) på för att utöka medhjälpskedjan. Man gick på det företag som levererade bandbredd till The Pirate Bay (Black Internet). De skulle alltså ha begått medhjälp till medhjälp till upphovsrättsintrång.
Tre år senare tog Antipiratbyrån det hela ett steg längre och gick på inte bara The Pirate Bays nya bandbreddsleverantör Piratpartiet, utan också de som sålde bandbredd till Piratpartiet (för den som undrar hur det gick – de norska och katalanska piraterna tog över facklan). Medhjälp till medhjälp till medhjälp till upphovsrättsintrång är vi alltså uppe i då. Hur lång kan den här medhjälpskedjan göras? Antagligen hur lång som helst, enligt upphovsrättsindustrin.
Så långt hur upphovsrättsindustrin gått på internetleverantörer för deras allt mer indirekta relationer till The Pirate Bay och liknande tjänster. Men på senare år har man valt att gå till allt mer direkta frontalangrepp på internetleverantörerna, genom att hävda att de borde ha ett ansvar för upphovsrättsintrång som begås av deras vanliga kunder.
I USA har detta framför allt skett genom rättsfall mot internetleverantören Cox. Musikindustrin stämde Cox för att internetleverantören inte stängt av kunder som påståtts fildela upprepade gånger.
Cox dömdes att betala ungefär en miljon i skadestånd per piratkopierat verk, totalt ungefär 10 miljarder. Då gällde rättsfallet alltså bara ungefär 10 000 intrång, och inte alla intrång som Cox’ kunder utfört.
Det är inte svårt att föreställa sig vilka incitament den här typen av rättsfall skapar. En internetleverantör kommer med stor sannolikhet att stänga av sina kunder när upphovsrättsindustrin ber om det, istället för att ifrågasätta hur sanna industrins anklagelser är.
Vad den amerikanska musikindustrin vill ha är en så kallad ”three strikes”-regim. Fundamentet för den finns redan i amerikansk lag, där internetleverantörer ska agera mot ”repeat infringers”, men musikindustrin vill att betydligt fler människor ska stängas av från sin internetuppkoppling, trots att de inte dömts för något brott.
Vi var väldigt nära att få samma typ av lagstiftning i EU när Telekompaketet behandlades där under sent 2000-tal. Ett förslag i paketet var att den som anklagats för fildelning tre gånger skulle bli avstängd från nätet. När Piratpartiet valdes in i EU-parlamentet 2009 var första uppdraget att stoppa det här förslaget.
Vi lyckades med det genom att smyga in kravet att rättslig prövning måste föregå avstängningar från internet, vilket gjorde åtminstone den delen av Telekompaketet till en papperstiger.
Under de kommande åren kommer EU behandla en lag som provisoriskt kallas för Digital Services Act. Lägg namnet på minnet, för det kommer vara en av de viktigaste nätpolitiska striderna de kommande åren. Förra sommaren läckte tyska Netzpolitik ut kommissionens planer för lagen, och bland dem var att se över internetleverantörers ansvar för vad deras kunder gör med sin uppkoppling.
Det ser alltså ut som att förslag som ”three strikes” eller kanske ännu värre idéer om hur nätleverantörer ska göras till nätpoliser kan hamna på bordet igen de kommande åren. Som tur är har vi redan en piratpartist på en viktig position i förhandlingarna, i form av tyske Patrick Breyer. Förhoppningsvis kan vi upprepa segern i förhandlingarna om Telekompaketet.