Vi får alltid höra att upphovsrätten är till för musikerna, artisterna, kreatörerna. ”Hur ska de kunna tjäna pengar på sin konst utan upphovsrätt?” får vi höra på rundgång av alla som litar blint på upphovsrättslobbyns narrativ. Men i den här situationen ser vi, svart på vitt, att storföretagen faktiskt använder upphovsrätten som ett vapen för att hålla musikerna, artisterna och kreatörerna på mattan, golvade av den upphovsrätt som vi alltid får höra är deras enda räddning. Slutresultatet är välbekant: upphovsrättsindustrins oligopol tjänar ännu mer och de som producerar musiken blir blåsta på pengarna. Med filter-politiken blir nätjättarna och upphovsrättsindustrin till allierade i kampen mot kreatörerna.
Covid-19 har tvingat klassiska musiker att använda internet för att kunna sprida sin musik, istället för att som normalt vara beroende av konserter. Istället för att mötas av nöjda nätanvändare har de tyvärr mötts av upphovsrätt-bottar. Bottarna upprätthåller filtren som automatiskt ska stoppa upphovsrättsintrång på de stora nätplattformarna.
När ett skivbolag som Sony eller Naxos (som specialiserar sig på klassisk musik) lägger upp musik så börjar bottarna leta på nätet efter allting som låter ens lite likt deras musik. Antingen tar de bort vad de hittar, stänger av ljudet eller stjäl intäkterna från materialet de inte äger.
Vi är många som stött på dessa bottar i vår vardag när vi antingen själva fått videor censurerade eller fått se videor från kreatörer vi följer censureras. Detta är något som drabbar allt från datorspelsvideor till träningsinstruktioner, eller vilken typ av video som helst som har populärmusik någonstans i bakgrunden.
I de flesta fall kan blockeringarna åtminstone indirekt härledas till ett verk som faktiskt skyddas av upphovsrätten, som ju bekant varar ganska länge (70 år efter skaparens död). Men ingen äger upphovsrätten till Bach eller Mozart. Däremot äger många upphovsrätten till sina egna framföranden av Bach eller Mozart. Det gör att bottarna angriper klassiska musikers framföranden av Bach för att de liknar andras framföranden – något som är ganska svårt att undvika…
Adrian Spence är dirigent för kammarorkestern Camerata Pacifica, som har flyttat sina konserter från det fysiska rummet till det digitala på grund av Covid-19. De försökte sända sina konserter på Facebook, men stoppades där av filtrens bottar.
“They’re blocking my use of my own content, which feels dystopian.”
Adrian Spence, dirigent för kammarorkestern Camerata Pacifica
Spence tvingades att fylla i en överklagansblankett på Facebook efter att deras videor och live-sändningar fastnat i Facebooks filter. Efter blanketten följde sex timmars fruktlösa samtal med olika representanter för Facebook. Fyra dagars arbete senare lyckades Spence få tillbaka sina videor. Under tiden blockerade Facebook Camerata Pacifica från att sända live.
När Camerata Pacifica laddade upp en föreställning till Youtube ledde den till att fem olika skivbolag hävdade att de ägde upphovsrätten till materialet. Alla Camerata Pacificas videor inleds numera med en varning om att videon troligen snart försvinner.
Detta är inga villkor att producera musik under.
Filter-bottarna angriper musikers levebröd
>Användarna/musikerna vars material angrips av bottarna hanteras som skyldiga tills de kan bevisa sin oskyldighet. Dessutom agerar bottarna omedelbart, medan den mänskliga granskningen som överklagan leder till kan ta upp till 28 månader. Detta försätter enskilda musiker som ofta är beroende av intäkter från plattformar som Youtube i en mycket prekär sits.
Dear @naxosrecords PLEASE stop muting portions of works whose composers have been dead for hundreds of years. It does 0% of people any good, especially musicians like myself who are trying to make a living in time of crisis. #UnmuteBeethoven
Michael Sheppard, pianist
Det här illustrerar ett av problemen med filter som vi aldrig kommer undan. Antingen letar de efter material som är för exakt likt originalet, vilket gör dem trivialt enkla att kringgå; eller så letar de efter material som är lite likt originalet, vilket leder till angrepp på oskyldiga musikers egen musik.
Att plattformarna och skivbolagen (och indirekt, genom artikel 13/17, också lagstiftarna) gemensamt valt den senare vägen visar att filternet inte handlar om att ”skydda” upphovsrätten, eftersom de musiker vars framföranden angrips av bottarna också är upphovsmän. Filternet-politiken handlar om att skydda upphovsrättsindustrins vinster, inget annat.
“This is a real, viable way of reaching audiences and communicating art to the world. And it’s going to be blocked by copyright algorithms that don’t actually fairly look at what’s happening. That’s a serious problem for musicians that are playing music that’s in the public domain.”
Jonathan Girard, dirigent och lärare vid University of British Columbia
En representant för skivbolaget Naxos säger till Washington Post att de flesta överklaganden hanteras inom en vecka och att den som vill kan få särskilt behandlande ifall den bevisar sin ”legitimitet” för Naxos. Men hur absurt är det inte att oberoende musiker ska behöva bli godkända av en konkurrent för att kunna sprida sin musik?!
Framtiden: Artikel 13/17 gör situationen ännu värre
>Den här situationen kommer tyvärr snart att bli värre. 2021 träder upphovsrättsdirektivet och artikel 13/17 i kraft. Lagen kräver att alla plattformar på nätet implementerar sådana filter som t.ex. Youtube och Facebook har idag. Dessutom skapar lagen incitament för att filtren ska bli striktare än de redan är.
Upphovsrättsdirektivet innebär ett stort steg mot att underhållningsbranschens giganter – Disney, Sony, Universal och gänget – får ensamrätt att bestämma vilka som får lov att sprida sin kultur över internet.
Facebooks filter som stoppade Spences videor – Audible Magic – är ett som nämndes ofta under debatterna om artikel 13/17, och företaget bakom var ett av de lobbyingintressen som dränkte kritiska röster. Audible Magic lobbade för filterkravet och övertygade åtminstone kommissionär Andrus Ansip om filtrets förträfflighet. En representant för Audible Magic erkände dock under partssamtalen om artikel 13/17 följande:
“Copyright exceptions require a high degree of intellectual judgement and an understanding and appreciation of context. We do not represent that any technology can solve this problem in an automated fashion. Ultimately these types of determinations must be handled by human judgement.”
Filtren utgör inget hot för skivbolagen. Skivbolagen kan enkelt kontakta de stora plattformarna och lösa saker och ting ifall de skulle få problem med filtren. Det är bara oberoende musiker, hobby-amatörer och så vidare som angrips av filtren. Det är bara de som kommer behöva vänta 28 månader på att få sin musik godkänd för publicering på nätet. Under tiden uteblir deras intäkter.
Filtren som ska ”skydda” upphovsrätten är alltså inte till för att skydda musiker, de är till för att skydda skivbolagens vinster.
Plattformsjättar och upphovsrättsindustrin pressar undan fria kreatörer
>Om vi inte ändrar kurs kommer framtiden alltså bli sådan att endast de största teknikföretagen (Google, Facebook, Amazon, etc) kan driva nätplattformar och gigantiska mediaföretag (Disney, Sony, Universal, etc) kan bestämma över vem som får använda dessa plattformar för att sprida sina kulturella alster.
Det är inte en bra framtid för kreatörer. Även om du skulle ha möjligheten att som musiker få kontrakt hos Sony så innebär oligopolet de har tillsammans med Universal och Warner att de kommer ta nästan alla inkomster från din musik. Har du inte möjlighet till skivkontrakt har Sony och gänget snart makten att stoppa din musik från att spridas.
En gång i tiden utgjorde nätplattformarna en väg ut för musiker och andra kreatörer. Ett alternativ till skivbolagens dominans och missbruk av makt. Den tiden är tyvärr snart över.
Läs mer hos Washington Post och Cory Doctorow.