Upphovsrätten kväver musikers möjlighet att skapa

2018 förändrades musikvärlden. Det var året då företaget Structured Asset Sales’ stämning av Pharell Williams och Robin Thicke för upphovsrättsintrång gick igenom. Låten ‘Blurred Lines’ från 2013 var för lik Marvin Gayes låt ‘Got to give it up’. Likheten bestod i att låtarna skapade samma ‘känsla’ genom sin stil, bland annat användandet av cowbell. Skadeståndet landade runt 50 miljoner och Structured Asset Sales fick rätt till 50% av alla intäkter från ’Blurred Lines’ för evigt.

En av domarna delade inte majoritetens åsikt i fallet. Domare Nguyen sammanfattade slagkraftigt domens stora hot mot det kreativa skapandet:

The majority allows the Gayes to accomplish what no one has before: copyright a musical style. “Blurred Lines” and “Got to Give It Up” are not objectively similar. They differ in melody, harmony, and rhythm. Yet by refusing to compare the two works, the majority establishes a dangerous precedent that strikes a devastating blow to future musicians and composers everywhere.

Domare Nguyen

Structured Asset Sales slog året efter till mot Ed Sheeran och menade att Sheerans låt ‘Thinking Out Loud’ har samma estetiska lockelse, med helhetskoncept och känsla, som Gayes låt ‘Lets Get It On’. Rättegången är fördröjd, men skadeståndskravet ligger på den ofattbara summan 900 miljoner. Fallet är inte avgjort än.

Men det är inte bara Structured Asset Sales som sysslat med den här typen av stämningar. Blurred Lines-målet öppnade portarna för en våg av absurda skadeståndsanspråk, där vissa är så vaga att man hävdar kopiering av ”estetik”, och även om inte alla gått igenom skapar osäkerheten självcensur och rädsla hos musiker. Många som stäms avtalar utanför rätten om att betala mindre summor till upphovsrättstrollen, för att undvika att dömas till enorma skadestånd i rätten.

The similarities between the works at issue include but are not limited to the following: the two works at issue employ a number of substantially similar elements and material which constitute a constellation of elements creating a substantially similar overall sound and feel, as set forth in the below, non-inclusive musical analysis…

[…]

Plaintiffs’ Work utilizes guitar and wind instruments to evoke a certain aesthetic that is set against hip-hop elements derived from digital drum and bass elements…. Rodeo also utilizes guitar and wind instruments to evoke a certain aesthetic that is set against hip-hop elements derived from digital drum and bass elements.

Via Techdirt, från rättsfallet gällande Lil Nas X och Cardi B

Dessa rättsfall skapar ett farligt prejudikat för vad artister får och inte får använda som inspiration. Upphovsrätten används för att inhängna fundamentala byggstenar inom musiken. Sådant som borde vara tillgängligt för alla artister, låtskrivare och musiker att använda.

För att förstå hur absurd situationen är kan man jämföra med litteraturen. Vad som nu sker är motsvarigheten till att ingen mer skulle få skriva om superhjältar, orker eller övervakningssamhällen, eftersom andra författare har gjort det tidigare.

Om vi förbjuder återberättande enligt gamla konventioner, troper och normer genom att upphovsrättsskydda dessa får vi snabbt slut på konstnärer, författare och artister. Att skapa kultur bygger nämligen på att ta vad man redan känner till och bygga vidare på det, kombinera det på nya sätt eller hitta nya vinklar på gamla teman. Musik är en logisk struktur som bygger på få toner, som dessutom bara skapar en bra klangbild med vissa specifika andra toner. Om alla låtar ska skilja sig så grovt som de här rättsfallen kräver finns det inte utrymme, rent musikaliskt, för att skapa så mycket mer.

Hur ska någon våga skriva musik om den när som helst kan bli stämd på miljonbelopp av en annan artist som den aldrig hört talas om tidigare? Speciellt när grunderna i stämningsansökan kan vara så lösa som att minimala beståndsdelar liknar varandra eller att “känslan” i musiken är samma? Att låtar delar “känsla” eller lös struktur är ju helt normalt och mer eller mindre ofrånkomligt.

När gränsen för vad som är lagligt förskjuts så långt som dessa rättsfall gör blir resultatet att skapande blir omöjligt och olagligt, då begränsar upphovsrätten utrymmet för framtida skapande av musik.


Som vanligt handlar upphovsrättsmaximalismen inte om att skydda musikers inkomster, utan om att trygga vinster för en mängd andra aktörer – skivbolag, jurister och försäkringsbolag. Efter Blurred Lines-målet har det nämligen blivit vanligt för musiker att försäkra sig mot upphovsrättstroll. Pengar flödar till upphovsrättsindustrin, men inte till musikerna.

Lucas Keller — the founder of music management company Milk and Honey, which represents writers and producers who’ve worked with everyone from Alessia Cara and Carrie Underwood to 5 Seconds of Summer and Muse — recently began encouraging all his songwriter clients to purchase errors-and-omissions insurance, which protects creative professionals from legal challenges to their intellectual property. “We all feel like the system has failed us,” Keller says. “There are a lot of aggressive lawyers filing lawsuits and going ham on people.” (He’s particularly critical of publishers whose rosters are heavier on older catalogs than new acts: “Heritage publishers who aren’t making a lot of money are coming out of the woodwork and saying, ‘We’re going to take a piece of your contemporary hit.’ ”)

Under E&O policies, insurance companies can cover several million dollars of an artist’s costs if they lose a copyright lawsuit. Joe Charles, senior vice president at insurance provider Alliant Insurance Services, says that as many as half of his personal A-list music clients — a roster of stars who already pay for tour insurance and other standard entertainment-industry policies — have recently shown interest in E&O coverage. “When a major claim is all over the press, we’ll get 10 to 20 calls from musicians asking how they can protect themselves and what it will cost,” Charles says.

Rolling Stone

Upphovsrätter köps och säljs numera i fraktioner, som aktier, av spekulanter som hoppas på att få utdelning från massiva skadestånd. Det är få kreatörer som själva sitter på sina upphovsrätter, eller får särskilt stor utdelning från dessa.

The idea that there is a determinable origin point where a sonic idea was born is a romantic one. But a song is much more than romance these days — it is an asset, and a perpetual one at that. Note the recent boom market in the rights to song royalties. Check out the listings on royaltyexchange.com, where you can bid on fractional ownership to the rights for thousands of songs. Or the catalog gorging happening in the music publishing sector, with firms like Kobalt and Merck Mercuriadis amassing huge catalogs. Strategies like these are the equivalent of placing bets on every square on the roulette table. A fractional claim (via songwriting or sample credit) on a pop megahit can mean millions of dollars.

New York Times

Till och med RIAA – skivindustrins lobbygrupp – har erkänt att upphovsrätten kanske har gått för långt. Kanske kommer till och med de snart att förstå hur musik faktiskt skapas – genom att inspireras av andra, kopiera element, återanvända ackordföljder, och så vidare. Dagens upphovsrätt kriminaliserar fritt skapande. Därför behöver upphovsrätten reformeras.