Vi publicerar här den slutreplik vi skickade in till Nyheter Idag, där vi besvarar Stegruds (SD) svar på vår ursprungsartikel om SD:s trovärdighet i digitaliseringsfrågor.
Vi uppskattar repliken från Stegrud; det är trevligt med politiker som inte bara uppskattar vår press utan också erkänner den. Vi är eniga om vikten av yttrandefrihet på nätet, att dagens situation på de stora plattformarna hotar yttrandefriheten, och att Digital Services Act är ett ypperligt tillfälle att addressera detta problem.
Sen går våra åsikter visst isär här och var.
Stegrud föreslår en rätt till konto som lösning på den digitala yttrandefrihetsproblematiken. Men hur ska en sådan rätt till konto se ut? Ska man ha en rätt att behålla sitt konto även om man bryter mot plattformens regler? Om man bryter mot lagen med sina publiceringar? Ska vi begränsa vilka villkor en plattform får ställa på deltagande?
Dessa är alla svåra frågor som tränger in i problemkomplex runt bland annat näringsfrihet.
Grundproblemet med Stegruds förslag är att hon tar plattformarnas position för given och utgår från att problemet är deras godtyckliga regler, snarare än att deras regler får så stora samhälleliga konsekvenser på grund av företagens monopolställning. På så sätt begår Stegrud delvis samma misstag som Ygeman och många andra som vill reglera plattformarna för att de ska “ta ansvar”.
Piratpartiets förslag är istället att angripa fundamenten för jättarnas dominans, så att vi kan få ett pluralistiskt internet där olika aktörer kan ha olika villkor för sina sociala plattformar. Den som vill hålla sitt forum fritt från politik ska kunna göra det, medan den som vill hålla det fritt från pornografi ska kunna göra det, utan att det för den sakens skull inverkar meningsfullt på medborgarens yttrandefrihet.
Vårt recept börjar med två åtgärder för att åstadkomma interoperabilitet, alltså att olika plattformar kan “prata” med varandra – precis som olika leverantörer av email (exempelvis Gmail eller Hotmail) kan “prata” med varandra.
Den första åtgärden är att legalisera interoperabla program, som idag ofta bryter mot upphovsrättens DRM-paragrafer, plattformarnas användaravtal med mera. Här är syftet att ge tydlig juridisk grund att stå på för den som vill skapa en interoperabel tjänst.
Den andra åtgärden är att införa krav på dominerande plattformar att följa etablerade standarder för interoperabilitet. Till exempel skulle Twitter, Instagram och Youtube kunna följa ActivityPub, som driver de decentraliserade alternativen Mastodon, Pixelfed och PeerTube.
Det är som sagt bara den första delen av vårt recept för att reglera framtidens internet, men det är kanske den viktigaste. Om vi inte bryter jättarnas monopol spelar inte mycket annat någon roll.
Det är tråkigt att Stegrud anklagar oss för att inte kunna kontrollera röstförfaranden i parlamentet när hon själv misslyckas med att läsa vilka omröstningar vi pratar om. Vi anklagade inte SD för att ha röstat för TERREG i EU-parlamentet, utan i riksdagens EU-nämnd. Vad gäller entimmesregeln syftade vi på omröstningen om ändringsyrkande 160, som föreslog att byta ut “within one hour” till “without undue delay”, som Peter Lundgren (SD) röstade emot. Det kan tyckas som en liten sak, då SD röstade “rätt” i EU-parlamentet gällande TERREG i så många andra fall. Men vår poäng är inte att SD aldrig gör rätt, utan att det inte går att lita på att de gör rätt.
SD:s motstånd mot artikel 13 uppskattade vi såklart, men det är fortfarande sant att SD röstade emot procedurfrågan om att lyfta ut en omröstning om artikel 13 från omröstningen om direktivet som helhet. Vi som jobbat med att kooordinera motståndet mot uppladdningsfilter i Europaparlamentet visste att hade den procedurfrågan gått igenom hade artikel 13 med stor sannolikhet fallit.
Det är talande att Stegrud inte har något att invända mot allt det vi skrev om hur SD agerar i den svenska riksdagen. I sin ursprungliga debattartikel var det trots allt röster i riksdagsvalet hon fiskade efter. I riksdagen har SD röstat för TERREG, datalagring, hemlig dataavläsning, mot att utreda FRA:s samarbete med NSA och så vidare.
Att yttrandefrihet skulle vara en hjärtefråga för SD bara för att man skriver in det i sitt partiprogram är inte något som gör att vi litar på att SD skulle agera därefter. Ord är inte mycket värda i politiken, vilket var huvudpoängen i vår tidigare text. Det är helt enkelt faktum att SD inte har ett konsekvent agerande för användarens frihet och integritet i nätpolitiska frågor; kanske inte alltid för att man inte vill, men för att det uppenbarligen inte är prioriterat.