Stormningen av Kapitolium den sjätte januari har fått många att reagera starkt, som om demokratins själva fundament angripits. Aktionen var våldsam. Den hade delvis som mål att tillfälligt avbryta valprocessen för att uppmärksamma anklagelser om valfusk. Vissa grupperingar hade planer på att försöka skada utvalda politiker. Men stormningen utgjorde aldrig ett hot mot demokratin i USA. Reaktionerna riskerar däremot, likt reaktionerna på 9/11, att göra det.
Demokratin vilar på betydligt stadigare grund än kontroll över ett särskilt hus i Washington. Grundläggande för demokratin är det öppna samhället – att medborgare ska kunna delta i samhällsdebatten och att olika perspektiv och världsbilder ska kunna mötas så att kompromisser kan nås. Genom sin våldsamhet bryter stormningen av Kapitolium tydligt mot dessa principer. Men i fråga om konsekvenser för demokratin och det öppna samhället hotar reaktionerna på aktionen att bli farligare än själva stormningen. Precis som reaktionerna på attackerna den elfte september 2001 skadat vår demokrati betydligt mer än något terrordåd någonsin gjort.
Thierry Breton, EU-kommissionär för den inre marknaden, har sagt det rakt ut: 6/1 är vår tids 9/11. Han efterlyser “åtgärder”. Men om åtgärderna gäller att hantera en ny stormning av Kapitolium bör man kallt rannsaka existerande polisväsende och dess befogenheter. Trots allt ägde en stor del av planeringen av stormningen rum på öppna plattformar, där människor under sina egna namn planerade brott. Att rättsväsendet inte tar internet på allvar beror inte på att man inte har tillräckligt stora befogenheter till övervakning, utan för att man saknar kompetens, resurser och rimliga prioriteringar. Om man vill förebygga en stormning och inte bara hantera den, så finns lösningarna inte inom polisiär repression utan vitaliserad demokrati.
Upprepa inte misstagen från 9/11
>
Reaktionerna på attackerna den 11 september 2001 är ett lärande exempel. Även då var känslorna svallande och viljan att “agera” stor. På oklara grunder började stater under förevändningen om “kriget mot terrorismen” att underminera mänskliga rättigheter både för såväl sina egna medborgare som andra människor. I efterhand är det tydligt att terrordådens största effekt i västvärlden var just att att staten började vända sin makt mer inåt mot medborgarna och att maktmedel som tortyr, kidnappningar, massövervakning och utomrättsliga avrättningar omfamnades.
Sammantaget har dessa politiska aktioner varit ett betydligt större angrepp på demokratin än attackerna den elfte september. Betydligt större än veckans stormning av Kapitolium. Låt oss inte göra samma misstag igen.
Mycket har hänt sedan 9/11. I vår allt mer medialt fokuserade värld ter sig politiken allt mer som såpopera. Med reality-TV och dess fulländning i sociala mediers hyperverklighet har vi kommit att följa personligheter, enskilda politikers livsval och en dramatisering av de allt mer frekventa, skiftande opinionsundersökningarna. Som en konsekvens glöms det strukturella och långsiktiga perspektivet ofta bort, med stora konsekvenser för demokratins livskraft. Om man lyfter blicken från politikens såpopera och betraktar det senaste decenniets politiska tendenser ur ett institutionellt perspektiv, syns den auktoritära utveckling som tog fart efter 9/11 tydligt.
Mer och mer auktoritär politik
>
Vi kan ge några talande exempel. Svenska staten har infört övervakning av vem du kommunicerar med, när ni pratar och hur du rör dig (datalagringslagen). Polisen har fått rätt att hacka mobiltelefoner (hemlig dataavläsning). Staten avlyssnar all internettrafik, inklusive email (FRA-lagen). Privata företag har fått polisiära befogenheter (Ipred-lagen). Säpo överlämnade 2001 två egyptier till CIA för tortyr. Allt mer av statens förehavanden sekretessklassas och lämnas inte ut. Hollywoods påtryckningar och hot om amerikansk handelsblockad ledde till ministerstyre i rättsfallet med The Pirate Bay. Över tid tätnar kontrollen över kommunikationen och banden mellan privat och offentlig makt.
Denna tendens blir osynlig i såpoperans politik, men om man sansat intar ett institutionellt perspektiv framträder mönstret med all tydlighet. Dessa auktoritära tendenser har tillsammans med en koncentrerad makt över kommunikationen i händerna på några få privata intressen lett till en situation där en informationsoligarki inte ligger långt borta; en situation där samhällets informationsflöden kontrolleras hårt av auktoritära stater i samarbete med ett oligopol av teknikföretag.
Julian Assange vs John Brennan/James Clapper
>
Det var en framtid som förutsågs av Wikileaks, vars grundare kallade det för att styra genom konspiration. Det var för att stoppa den man inledde sitt program av radikal transparens för de mäktiga.
Så låt oss därför gå tillbaka till såpoperans personfokus, för ingenting personifierar så 2010-talets informationspolitiska utveckling som kontrasten mellan John Brennan och James Clappers livsöden jämförda med Julian Assanges.
John Brennan (f.d. chef för CIA och ansvarig för såväl drönarkrig som tortyr) är expert på NBC, trots att han under ed ljugit för amerikanska folket i senatens kammare. James Clapper (f.d. chef för nationell underrättelsetjänst) är expert på CNN, trots att han också ljugit under ed i senatens kammare om amerikansk massövervakning.
Dessa män har ställt sig över och vanärat ett av demokratins fundament – medborgarnas insyn i offentlig maktutövning. Deras absoluta motsats är Julian Assange, som har verkat för maktens transparens genom publicering av läckta dokument. Han har gjort amerikansk och global demokrati en stor tjänst genom att avslöja tortyrprogram, korruption, krigsbrott och mycket mer. För detta ruttnar han nu bort i Storbritanniens motsvarighet till Guantanamo, inlåst för att ha berättat sanningen för folket. För bara någon vecka sedan bekräftade domaren som ska avgöra ifall Assange ska utvisas till USA att han fortsatt ska vara fängslad, endast för att USA vill fängsla honom för förräderi, trots att han varken är amerikan eller varit i USA. Trots att hans enda brott är att ha försett allmänheten med information den redan borde haft tillgång till.
Piratrörelsen organiserar mot auktoritär politik
>
Redan innan stormningen av Kapitolium stod vi inför en mängd auktoritära politiska förslag, särskilt på EU-nivå, med brett stöd bland svenska partier. Förhandlingar pågår bland annat om att myndigheter ska kunna censurera enskilda inlägg på nätplattformar och att förbjuda krypterad privat kommunikation. Eftersom förslagen inte går in i mallen av politik som såpopera glider de generellt under radarn. Men de glider inte under vår radar; piratrörelsen står varje dag på det institutionella slagfältet om digitaliseringens utveckling.
Digitaliseringen är vår tids största strukturella samhällsförändring. Om vi inte organiserar oss politiskt, kommer den utnyttjas för att bygga en korrupt, hemlighetsfull, auktoritär oligarki, där makten vet allt om oss medborgare och vi ingenting om dem. Piratpartiet vill istället vända digitaliseringen till att stärka demokratin och medborgarens makt över sitt eget liv.