Intressekonflikter vid EU-kommissionen

28 december, 2020

Intressekonflikter föreligger när en person i en organisation har privata intressen i att organisationen ska agera på ett visst sätt, särskilt då dessa intressen strider mot organisationens. Ett enkelt exempel är en styrelseledamot i ett företag som också äger delar av ett annat företag på samma marknad. Ett annat är en minister som ska reglera en sektor av ekonomin där den själv har betydligt ägande. Ett tredje exempel kan tas från utredningen om skärpta straff för upphovsrättsbrott, där en lobbyist från Film- och TV-branschen ingick.

Intressekonflikter är grogrunden för såväl faktisk korruption som misstankar om korruption. Därför är det viktigt för demokratiska institutioner att ha goda rutiner och regler för att förebygga och hantera intressekonflikter.


EU-kommissionen är en viktig institution som har problem med intressekonflikter idag. 2013 stiftades nya regler för intressekonflikter vid kommissionen som särskilt skulle reglera så kallade revolving doors-situationer, det vill säga när en tjänsteperson vid kommissionen går från att reglera en viss industri till att jobba för den, ofta som lobbyist. Sådana situationer väcker misstankar om att ex-kommissionären samarbetat med företag inom industrin under sin tid som politiker och att den tar med sig privilegierad tillgång till information som andra företag inte har tillgång till.

Kommissionens regler från 2013 tillåter ett förbud mot den typen av arbetsbyte, men istället för att nyttja den möjligheten väljer kommissionen regelmässigt att instifta vissa begränsningar som personen med intressekonflikt måste följa. Dessa är som regel omöjliga att kontrollera efterlevnaden av, och därmed i praktiken verkningslösa.

Reglerna från 2013 innebär att tjänstemän inom två år efter att ha lämnat sina poster behöver söka godkännande för nya anställningar. För högt uppsatta tjänstemän gäller tre år. En chockerande låg andel av ansökan om jobb-byte nekas på intressekonfliktsgrunder. Av alla ansökningar under 2019 nekades 0,62%.

Implementationen av kommissionens regler har alltså varit bristfällig, vilket en ny rapport från Corporate Europe visar. Den går i detalj igenom ett par olika fall där högt uppsatta tjänstemän vid kommissionen (och andra EU-institutioner) har ”bytt sida” och direkt börjat arbeta som lobbyister inom de sektorer där de tidigare arbetat som tjänstemän.


Corporate Europe analyserar bland annat fallet Aura Salla, som gick från att arbeta med digitaliseringsfrågor vid kommissionen till högt uppsatt lobbyist på Facebook. Salla var så säker på att intressekonfliktsreglerna är tandlösa att hon annonserade sin nya tjänst innan granskningen var över. Facebook har gjort det till sitt modus operandi att anställa direkt från sina granskare; av sju lobbyister vid EU-parlamentet har fyra tidigare arbetat inom EU-institutionerna och två varit EU-parlamentariker. Facebooks chefslobbyist är Nick Clegg, tidigare vice premiärminister för Storbritannien.

Reinald Krüger arbetade i tio år för EU-kommissionen med att reglera bland annat telekombranschen. Han tog ett år tjänstledigt därifrån för att istället arbeta för Vodafone, en av de större lobbyisterna inom EU, som framför allt lobbar mot DG CNECT, vilket var Krügers tidigare arbetsplats. Tyska Netzpolitik har visat att Krüger varit i direkt, professionell kontakt med sina gamla kollegor inom ramarna för sin nya roll vid Vodafone. Vodafone menar själva att de anställde Krüger för hans ”incredible knowledge and skills in the field of regulation”, med andra ord för hans särskilda möjlighet att påverka kommissionens arbete.

Adam Farkas gick från chef på European Banking Authority (EBA) till chef på lobbygruppen Association for Financial Markets in Europe. Den europeiska ombudsmannen fann i efterhand att flytten inte borde ha tillåtits utifrån rådande regelverk.

Detta är tre av de exempel som Corporate Europe har granskat.


Corporate Europes analys visar tydligt att kommissionens ”revolving door”-policy inte fungerar. Praxis är av allt att döma att acceptera risken för intressekonflikter. Individuella fall av intressekonflikter är tillräcklig orsak för oro gällande att vissa företag ska få särskilt inflytande och insider-information, men när problemet blivit systemiskt riskerar vi istället att gränserna mellan privata och offentliga intressen suddas ut, vilket skadar såväl den faktiska politiken som allmänhetens förtroende för politiken.

Det behövs större insatser för att stoppa de täta kopplingarna mellan EU:s institutioner och de stora lobby-organisationerna.

Läs mer hos Corporate Europe.