Demokratiskt underskott i svensk EU-politik

12 januari, 2021

Följande är en av flera medier ratad debattartikel om det demokratiska underskottet i svensk EU-politik, med utgångspunkt i hanteringen av TERREG (förordningen om spridning av terrorisminnehåll online), särskilt gällande förslaget om uppladdningsfilter. Vi föreslår konkreta sätt på vilket svensk EU-politik kan bli bättre förankrad och mer transparent.


I september 2016 började Piratpartiet uppmärksamma kommissionens förslag till upphovsrättsdirektiv med en debattartikel om den så kallade “länkskatten”. Det blev 19 debattartiklar till under åren fram till EU-valet 2019. I hundratals inlägg i sociala medier, på bloggar och framför allt vår EU-parlamentarikers hemsida uppmärksammade vi vikten av att säga nej till uppladdningsfiltren i artikel 13. Vi organiserade kampanjer för att kontakta politiker och arrangerade seminarier om frågan i Almedalen.

När det sen snart var dags för EU-val så vaknade plötsligt vissa politiker. Efter att ha låtit regeringen driva på för uppladdningsfilter i flera år var det plötsligt viktigt för EU-nämnden att i april 2019 visa lite ryggrad och tvinga regeringen att rösta emot artikel 13 och kravet på uppladdningsfilter.

Inte för att det gjorde någon skillnad; majoritet hade redan ordnats i ministerrådet, och förslaget hade redan passerat EU-parlamentet. Så är det ofta med EU-politiken, att kommer man in som avbytare sista minuterna får man heller inget gjort.

Vad hände efter valet? När valfläsk inte längre stod på menyn återgick EU-nämnden till sin normala position som oviktigt knapptryckarkompani.

EU-nämnden har inte konfronterat regeringen för att man ställer sig positiv till TERREG, trots att TERREG innehåller samma ogenomtänkta krav på filter som upphovsrättsdirektivets artikel 13 gjorde. EU-nämnden har enigt gett dem godkänt att fortsätta på denna bana.

Man skulle kunna tro att det här är unikt för digitaliseringspolitiken, en fråga som trots sin vikt för framtiden hanteras styvmoderligt av alla riksdagspartier, men det är det inte.

Grundlagen slår fast att “all offentlig makt utgår från folket”, vilket framför allt realiseras genom våra förtroendevalda representanter i riksdagen, som har den lagstiftande makten i Sverige – inte regeringen.

I Sverige ska lagar stiftas av riksdagen, folkets företrädare, och inte av regeringen. Idag stiftas dock många lagar genom EU, vilket innebär att regeringen genom sin röst i ministerrådet skriver lag i Sverige. Att regeringen verkställer riksdagens lagstiftningsvilja, och inte driver en egen agenda, ska regleras av EU-nämnden. Men från den rollen har riksdagen i princip abdikerat; man kontrollerar inte hur regeringen agerar, och påtvingar den inte heller sin vilja.

I tomrummet har regeringen passat på att frångå flera av de processer som historiskt garanterat väl förankrad och utformad lagstiftning, särskilt offentliga utredningar och remissrundor. Dessa garanterar förankring i civilsamhället, näringslivet och bland berörda myndigheter, samt ger möjlighet för viktiga synpunkter att nå regeringen.

Vid EU-lagstiftning används utredningar och remissrundor i regel först när det är dags för implementering av direktiv i svensk lag; det vill säga efter att de viktiga politiska besluten redan tagits. Formellt sett är nämligen inte EU-frågor “regeringsärenden”, och omfattas därför inte av grundlagens krav på att regeringen ska bereda lagstiftning genom samråd.

Konsekvensen av riksdagens abdikation från att ens kontrollera vilken faktisk politik regeringen bedriver inom EU-samarbetet är att vi inte ens vet ifall Sverige röstat för uppladdningsfilter i TERREG eller inte, eftersom EU-nämnden inte brytt sig om att fråga. Så fungerar inte en demokrati.

För att komma till rätta med den här situationen behöver vi bland annat:

  1. Skriva om grundlagen så att regeringens agerande inom ramarna för EU-lagstiftning omfattas av kravet på samråd.
  2. Ändra regeringens praxis så att man inrättar digitala samråd tidigt i EU-lagstiftningsarbetet, enligt EU-kommissionens modell.
  3. Kräva att regeringen ökar sin transparens i pågående lagstiftningsarbete, särskilt gällande vilka positioner man intar i förhandlingarna i ministerrådet och hur man röstar.
  4. Ändra riksdagens praxis så att EU-lagstiftning bereds inom berörda utskott, medan EU-nämnden reserveras för förberedelser inför EU:s toppmöten och övergripande strategiska frågor om unionen.

Riksdagsvalet avgör vilken politik Sverige ska föra i EU. Det gäller lagstiftningsarbetet i ministerrådet, men också alla de hundratals löpande förhandlingar som pågår på tjänstemannanivå inom unionen, där regeringskansliets tjänstemän företräder de svenska väljarna och regeringens myndigheter deltar i expertgrupper som bidrar med underlag till kommissionens lagstiftningsförslag.

Det talas ofta om EU:s demokratiska underskott. En stor del av det är tyvärr i realiteten ett svenskt demokratiskt underskott. Om det talar vi för sällan.