I veckan startade regeringen en utredning med syfte att luckra upp rätten till privat kommunikation via brev. Konkret rör det sig framför allt om att luckra upp postombudens tystnadsplikt (2 kapitlet §14-18 i postlagen). Det finns i utredningsdirektivet också tendenser att man vill gå längre än att stryka brevhemligheten och införa ett ansvar för postombuden att granska de brev som skickas, så att de inte innehåller narkotika.
Detta gäller bland annat ändringar i relation till preventivlagen om att förhindra brott, men också mer vaga skrivningar om att postombud behöver bistå brottsbekämpande myndigheter bättre och själva anmäla misstänkta brev, istället för att vara belagda med tystnadsplikt ifall inte misstanke om brott redan finns.
Det är svårt att inte se parallellerna till hur man allt mer reglerar de som förmedlar digitala brev. Över tid har de belagts med mer och mer ansvar för vad som skickas i digitala brev och åläggs också allt mer att agera preventivt för att stoppa potentiellt illegala kommunikationer. Det är fel i det digitala samhället och det är också fel i det analoga samhället.
Piratpartiet står upp för rätten till anonym, privat kommunikation. Det är en hörnsten i ett civiliserat samhälle.
Intressanta utdrag ur utredningsdirektivet:
överväga och lämna förslag på reglering i postlagen som tillgodoser behovet av tystnadsplikt för uppgifter som handlar om att undersöka, öppna, granska eller kvarhålla försändelser enligt preventivlagen
Enligt myndigheterna medger postlagens nuvarande lydelse om tystnadsplikt m.m. i 2 kap. 14–18 §§ inte tillräckligt effektiva metoder för att förhindra att narkotika skickas med post inom Sverige, bl.a. eftersom regleringen inte ger dem som bedriver postverksamhet möjlighet att på eget initiativ kontakta t.ex. Polismyndigheten eller Tullverket.
Myndigheterna föreslog därför en utvidgning av 2 kap. 15 § postlagen så att den som bedriver postverksamhet på eget initiativ ska kunna lämna uppgifter som rör misstanke om brott till brottsbekämpande myndigheter om det finns konkret misstanke att brev eller försändelser som hanteras i postverksamheten innehåller misstänkt narkotika.
I det sammanhanget bör det också övervägas bl.a. om det krav på lägsta föreskrivna straff som finns i 2 kap. 15 § andra stycket postlagen bör förändras och om den som bedriver postverksamhet i vissa situationer ska vara skyldig att lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter.
En generell och mer omfattande sekretessbrytande bestämmelse än 2 kap. 15 § postlagen bör därför övervägas. Översynen av postlagens bestämmelser om tystnadsplikt m.m. bör innefatta också andra möjligheter att underlätta de brottsbekämpande myndigheterna s arbete