I dagens text ska vi förklara skillnaden på infrastruktur och service, och förklara varför det offentliga bör fokusera på infrastruktur.
Infrastruktur istället för service
>
Ni kanske minns att vi i en tidigare del av denna serie skrev att Stockholm stad under upphandlingen av Skolplattformen bestämde sig för att upphandla olika delar från olika leverantörer, så att till exempel Tieto levererade elevregister, medan Itslearning skulle leverera pedagogiska verktyg. Vad man också gjorde var att inte kräva att dessa system skulle kunna prata med varandra. Det tog staden på sig att lösa med inhyrda konsulter, som post hoc skulle lappa ihop system som inte designats för att vara kompatibla. Detta har tagit enorm tid, kostat stora summor och lett till ett sämre system. Eftersom ihoplappningen gjorts i efterhand och specifikt för dessa tjänster som köpts in skapas också inlåsningseffekter som gör det dyrt och svårt att över tid byta ut komponenter i Skolplattformen.
Istället för att tänka i termer av infrastruktur har man tänkt i termer av tjänster. En infrastruktur är en fritt tillgänglig och öppen plattform, som flera olika aktörer kan använda för att bygga egna tjänster och produkter ovanpå. Vägnätet är inte en integrerad del av PostNords verksamhet, utan en infrastruktur som kan användas av andra än PostNord. Vägnätet är alltså infrastruktur; för att andra än PostNord ska kunna använda det behövs ingen specialombyggnad. På liknande sätt borde också bland annat elevregistret för Skolplattformen ha byggts som en infrastruktur. Då hade alla kunnat bygga tjänster ovanpå det – såväl ”interna” aktörer som leverantörerna av Skolplattformens övriga system, som ”externa” leverantörer som Öppna Skolplattformen. Som en konsekvens av att ha tänkt i termer av infrastruktur istället för service, hade man också tvingats säkra upp sina system, så att användare av dem bara kan ta del av de uppgifter man har rätt till.
När man bygger infrastruktur istället för tjänster så tvingas man också att skapa system som kan dela information med varandra. När information tvärtom låses in i system som inte kan kommunicera med varandra uppstår dubbelarbete. Samma information ska matas in eller behandlas i flera olika system, när det hade varit bättre för verksamheten att informationen bara fanns i det ena systemet och hämtades därifrån till det andra. Ofta tvingas de faktiska användarna av t.ex. lärplattformar att underhålla parallella system, eftersom systemen är byggda för att inte kunna kommunicera. Detta utgör ett massivt slöseri med våra gemensamma undervisningsresurser.
”Dessvärre innehåller många sådana system funktioner som även finns i andra system i organisationen, vilket dels skapar redundans genom att vissa funktioner (exempelvis hantering av användare och in-loggning) dubbleras, dels skapar det en situation där system enbart hanterar sin egen information på ett bra sätt istället för att dela central information och centrala funktioner med andra system – systemet utgör en s.k. ”informationssilo”. Många lärplattformar är med andra ord inte särskilt bra på att samverka och dela information och funktioner med andra system och tjänster.”
Skolverkets Digitala lärresurser, lärplattformar och koppling till styrdokumenten
Vi behöver en offentlig infrastruktur byggd på interoperabilitet
>
När det offentliga ägnar sig åt infrastruktur så frigör man kreativ energi och privata resurser för att utnyttja infrastrukturen. Istället för att en enda implementation kan utnyttja en grundläggande tjänst så kan vem som helst bygga på den existerande infrastrukturen. Det frigör kreativ innovation. Möjligheten att byta ut tjänster som byggts ovanpå infrastrukturen gör att konkurrenskraften driver utvecklingen framåt och undviker destruktiva inlåsningseffekter som idag är en bidragande faktor till att det offentliga Sverige lägger miljarder kronor varje år på åldrande mjukvara som man egentligen helst vill byta ut.
Det offentliga bygger vägar men inte våra bilar, ansvarar för våra avlopp men inte våra toaletter. Myndigheter beviljar och kontrollerar utskänkningstillstånd, men serverar inte öl. Det offentliga bör bygga informationsstrukturer och hålla informationen säker, men tillåta att medborgare och näringsliv bygger appar baserade på de behov som finns.
I skolans värld innebär detta att det offentliga borde se till att en digital ”ryggrad” för skolan finns på plats i formen av grundläggande infrastruktur. Denna ryggrad utgör sedan basen för kommuner, kommersiella och ideella aktörer att bygga mindre system som kan kopplas in i ryggraden och genom ryggraden med varandra. Istället för att varje lärplattform ska leverera en helhet av betyg, frånvaro, schema med mera, så separeras dessa områden till egna marknader med starkare konkurrens och därmed valmöjligheter.
Istället för att resonera i termer av produkter och plattformar med fokus på att hitta den produkt som ska lösa ”alla”
behov, bör fokus istället vara på att skapa ett förhållningssätt som utgår från idén om en utbildningsinfrastruktur där ryggraden utgörs av ett antal centrala tjänster och funktioner vars främsta uppgift är att stödja de olika tjänster och system som utgör byggstenarna i den virtuella lärmiljön […]. Denna ryggrad blir det sammanhållande ”kittet” i skolans framtida IT-miljö och det som skapar de kopplingar som behövs för att, trots den potentiella spretigheten i tjänster och funktioner, skapa en rimligt sammanhållen IT-miljö. Rätt designad skapar en sådan infrastruktur de förutsättningar som behövs för att koppla samman och integrera personliga lärmiljöer med gemensamma lärmiljöer, med lärarens verktyg och organisationens administrativa verktyg och funktioner […].Den tjänst som tillhandahåller digitala styrdokument bör [till exempel] utformas så att kopplingen mellan styrdokument och digitala resurser så långt som möjligt kan automatiseras […]. Detta ger de egenskaper som bl.a. behövs för att koppla samman digitala resurser […] med skolans styrdokument […]. Genom att tillhandahålla digitala styrdokument som tjänst på webben kan olika gränssnitt exponeras som gör det möjligt att skapa kopplingar till tjänsten för att på så sätt bygga nya tjänster som skapar nya mervärden och där styrdokumenten ingår som en komponent av flera.
Skolverkets Digitala lärresurser, lärplattformar och koppling till styrdokumenten
Ett inspirerande exempel på en implementerad digital ryggrad är Estlands x-road. Det är en ryggrad för all offentlig verksamhet och hanterar alla dataflöden i bakgrunden, vilket bland annat innebär att medborgare bara behöver uppge information en gång istället för vid varje myndighetskontakt. Estland uppger att x-road ser till att den digitala staten sparar in ungefär 850 arbetsår per år, eller runt 1,7 miljoner arbetstimmar. x-road kopplar samman både offentlig verksamhet och privata utförare inom t.ex. vårdsektorn. Systemet kan också koppla samman olika länder. Idag är Estland och Finland sammankopplade, så att en finsk medborgare som bor i Estland kan godkänna att estniska myndigheter tar del av den vårdinformation som de behöver från hans ”hem”-myndigheter i Finland.
x-road utvecklas och underhålls tillsammans med andra interoperabilitetsprojekt av NIIS – Nordic Institute of Interoperability Solutions. Piratpartiet anser att Sverige borde undersöka möjligheten att gå med i NIIS och implementera en digital infrastruktur som bygger på interoperabilitet.
I nästa text granskar vi den vändning som Stockholms stad gjort, där man annonserat att man ska sluta motarbeta Öppna Skolplattformen och istället samarbeta. Har staden plötsligt förstått hur det här med digitaliseringen borde se ut?
Du kan ta del av hela serien här: https://piratpartiet.se/skolplattformen/.