DCC, Digital Creators Coalition, är en relativt nystartad lobbygrupp som säger sig företräda småföretag inom kultursektorn och oberoende kulturarbetare. I verkligheten är det en front för att tvätta upphovsrättslobbyns krav på förlängd upphovsrätt.
Upphovsrättens skyddstider är för långa
>
Man skulle kunna tro att upphovsrättslobbyn skulle vara nöjd med upphovsrättens ofantligt långa skyddstider. Upphovsrätten gäller idag i 70 år efter skaparens död. I verkligheten leder detta ofta till skyddstider på runt 120 år (för verk som skapas när kreatören är 30 och lever till att bli 80). De sista berättelserna om Sherlock Holmes skyddas fortfarande av upphovsrätten, vilket lett till att Conan Doyles efterlevande stämt Netflix för filmen Enola Holmes (de menar att Sherlock i den filmen mer beter sig som han gör i de senare, skyddade, böckerna, än i de tidigare).
Amerikansk upphovsrätt medger också 95 års skyddstid för verk som skapas åt en arbetsgivare, oavsett skaparens livslängd.
De flesta vettiga personer är nog överens om att detta är hysteriskt långa skyddstider, och att vi knappast behöver förlänga dem. Piratpartiet anser som bekant att de behöver förkortas betydligt. Vi vill att alla verk ska ha fem års skyddstid, med möjlighet att förlänga skyddstiden till 20 år.
DCC är en front för upphovsrättslobbyn
>
Gruppens syfte avslöjas i brev som den skickat gällande förhandlingar om handelsavtal mellan USA och Storbritannien. De lobbar för förlängda upphovsrättsliga skyddstider. De lobbar för att undantagen från upphovsrätten ska vara extremt begränsade och mot fair use – de vill inte ens att ordet ”balanced” ska användas. De vill införa ”secondary liability” för digitala mellanhänder som används för att göra intrång i upphovsrätten – sökmotorer, uppladdningstjänster, et cetera, så att upphovsrättsindustrin ska kunna stämma dessa istället för de som faktiskt begår intrång.
Kom ihåg vad upphovsrättslobbyn vill ha: mer kultur inlåst längre tid, inskränkta möjligheter att skapa kultur och inskränkt möjlighet att fritt kommunicera på nätet.
Brevet avslöjar vilka de verkliga aktörerna som företräds av DCC är – och det är inte några oberoende kreatörer direkt. På listan hittar vi en who’s who av upphovsrättsindustrins största namn – från MPA till RIAA.
Som vanligt använder upphovsrättslobbyn de stackars artisterna som inte slagit igenom som ett slagträ för att sälja in sin politik – en politik som gynnar de stora drakarna. Tröttsamt.