Säpo går i en debattartikel i DN ut och kräver kriminalisering av innehav av terrorpropaganda.
Piratpartiet hyser större tilltro till våra medborgares förmåga att sätta sig in i situationen i omvärlden, granska propaganda och dra slutsatser om vad som är sant än Säkerhetspolisen. Vi tror inte att IS eller andra aktörer kan skapa propaganda som radikaliserar människor utan tidigare kopplingar till terrororganisationerna.
Till skillnad från Säkerhetspolisen har pirater en tillit till Sveriges medborgare, att de klarar av att se propaganda utan att luras, att de kan se aktören bakom för vem den är och agera därefter. Vi tror att vår demokrati blir starkare av människor har möjligheten att ta del av, granska och förstå propaganda från en pluralitet av aktörer. Vi tror att yttrande- och informationsfriheterna är fundament för vårt samhälle, som inte bör ruckas på utan synnerligen goda skäl.
Säkerhetspolisens bedömning att materialet är viktigt för att rekrytera nya terrorister behöver underbyggas med oberoende forskning, där de inte har entydigt stöd för sin uppfattning. Såhär skriver t.ex. den irländske forskaren Maura Conway: “There is no yet proven connection between consumption of and networking around violent extremist online content and adoption of extremist ideology and/or engagement in violent extremism and terrorism”. Att avbildningar av våldsdåd skulle inspirera till våld är en starkt kritiserad medieteoretisk hypotes med svagt forskningsstöd (ungefär hälften av studier finner en korrelation mellan konsumtion av våldsamma medier och mindre aggressioner, medan andra hälften inte hittar någon korrelation alls).
Att sedan terrorister använder propagandan i sina förberedelser för dåd är inte heller anledning att kriminalisera innehav av densamma. Ritualiserade förberedelser för våldsdåd har varit en del av mänsklighetens praktik betydligt längre än den typ av videor som Säpo är rädda för. Utan videor från Syrien hade hålrummet kunnat fyllas med många andra saker. Ritualen är det viktiga, inte materialet som används.
Vilka kan då komma att drabbas av denna inskränkning i vår informationsfrihet? Journalister som granskar krigszoner och terrororganisationer, som därför behöver titta på deras propaganda. Medborgare som vill förstå sin omvärld och dra oberoende slutsatser om vad de ska tycka. Människorättsaktivister som utreder eventuella krigsbrott. Med flera.