Internet är bakbundet. Från att ha varit en öppen plattform där en stor mängd olika aktörer drev egna hemsidor och tjänster, konkurrerande eller samarbetande, så har internet idag inhägnats. En liten grupp enorma amerikanska teknikföretag dominerar totalt marknaden för servrar, hemsidor, kommunikation, sökmotorer, mobiltelefoner och så vidare.

Nätjättarna kan idag i praktiken censurera vissa yttranden, utföra psykologiska experiment på miljontals ovetande personer, potentiellt ändra resultatet i allmänna val genom att påverka informationsspridning, krossa företag man ogillar och så vidare. Genom den kontroll detta oligopol av teknikföretag har på hela värdekedjan – från mobiltelefoner till appmarknaderna för dessa telefoner, till de dominerande apparna och de resurser dessa appar använder – kan man hindra konkurrens i flera olika led. Värst är situationen på informationsmarknader, där koncentration av makt innebär kontroll över samhällets informationsflöde. Att enskilda aktörer kan styra över detta är ett konkret hot mot individers yttrande- och informationsfrihet.

Vi vill angripa fundamentet för de dominerande plattformarnas position genom att införa interoperabilitetskrav. Det betyder att dominerande plattformar som agerar som gatekeepers måste göra det möjligt för konkurrenter att skapa tjänster som kan ”prata” med plattformen.

Enkelt exempel: dominerande sociala plattformar måste göra det möjligt för användare att kommunicera med personer som inte finns på plattformen.

Internets utveckling är en lång historia av sådana interopererande tjänster som slår ut dominerande jättar. Facebook slog ut MySpace, till stor del genom att Facebook-användare kunde prata med de personer som ännu inte tagit steget över. Sen dess har Facebook åtalat Power Ventures för exakt samma tilltag, och etablerat att ingen ska kunna konkurrera med dem.

Med interoperabilitetskrav kan inte plattformar behandla sina användare hur som helst, eftersom det finns reella, praktiska möjligheter att faktiskt lämna relationen till plattformen som behandlar en illa.

Utöver interoperabilitetskraven krävs en ingående utredning och avskaffande av andra juridiska hinder som plattformar använder för att stoppa interopererande tjänster. Särskilt upphovsrättens DRM-kapitel.

Krav på interoperabilitet är första steget till att bryta jättarnas makt över det digitala samhället, så att vår frihet kan stärkas.

På dagens internet är det dominerande gatekeepers och deras algoritmer som styr vilken information som förmedlas, till vem, när och i vilken kontext. De avgör vilka produkter som syns, vilka politiska budskap som når ut, och så vidare. Dessa algoritmer är historiens mest kraftfulla verktyg för informationskontroll.

Algoritmerna är inte skapade för att göra användare nöjda, utanför att maximera ägarnas vinster – ofta genom att maximera spenderad tid och uppmärksamhet på utvalt innehåll. För att uppnå detta övervakar man användarna och utför experiment på dem i syfte att göra algoritmerna effektivare.

Att dominerande plattformar har kontroll över informationsförmedlingen i samhället på det här sättet är alltså inte bara ett hot mot individuell autonomi och egenmakt. Det undergräver också det transparenta, deliberativa utbytet av idéer och tankar på vilket demokratin vilar.

Därför vill Piratpartiet att användarna av plattformar ska vara i kontroll över sina upplevelser. De ska kunna stänga av automatiska rekommendationsfunktioner eller välja att nyttja andras rekommendationer än plattformsägarens. Det senare uppnås genom interoperabilitetskraven i föregående stycke.

Ett av de stora problemen med dominerande nätplattformar idag är den stora informationsasymmetrin som råder mellan dem och deras användare. Plattformarna vet mer om användarna än vad de senare inser, medan användarna inte har någon möjlighet till insikt i hur plattformarna fungerar eller varför deras upplevelser ser ut som de gör.

Piratpartiet vill att DSA inför transparenskrav för dominerande plattformar. Användare ska få veta varför innehåll, sökresultat och liknande visas för dem eller döljs från dem. Oberoende forskare och/eller myndigheter ska ha möjligheten att granska så att plattformarna inte ljuger om hur deras algoritmer fungerar.

Idag styrs vad som är tillåtet att göra och inte på plattformar av juridiska dokument – terms of services och community guidelines – som är omöjliga att läsa och förstå. De uppdateras dessutom regelbundet, utan att de som regleras av dokumentet upplyses om detta.

Vi vill att dominerande gatekeepers behöver upplysa sina användare om de regler som reglerar deras beteende på plattformen, samt att reglerna presenteras på ett förståeligt och enkelt sätt, så att upprätthållandet av dem blir förutsägbart.

Det har diskuterats att införa olika försvagningar av rätten till krypterad kommunikation i DSA. Piratpartiet är tydligt med att detta är oacceptabelt. Varken krav på bakdörrar som fritt kan användas av myndigheter för att bryta kryptering eller krav på att kommunikationsplattformar ska kunna läsa meddelanden (alltså förbud mot end-to-end-kryptering) kan inkluderas i DSA utan att det direkt skadar användarnas grundläggande informationssäkerhet, rätt till privatliv och möjlighet till privat kommunikation.

Nej till försämrad kryptering!

Piratpartiet vill att DSA inför en rätt till anonym kommunikation på publika plattformar. På senare år har många makthavare uppmuntrat trenden bort från ett pseudonymt eller anonymt internet till ett internet där bara ditt legala namn är tillåtet att använda. Detta har skadliga sociala effekter.

Fundamentalt för mänsklig värdighet är att kunna välja med vem man vill dela olika delar av ens identitet och tankar. DSA bör därför stärka individens informationssuveränitet med en rätt till anonymitet på nätet.
Detta innebär också ett indirekt förbud av vissa övervakningstekniker, då de de facto undergräver möjligheten att vara anonym (t.ex. viss fingerprinting).

En av de stora stridsfrågorna runt DSA, som redan innan något förslag lagts fram av kommissionen rönt stor debatt, är möjligheten att introducera mer generella krav på att plattformar ska filtrera innehåll. Uppladdningsfilter (eller censurfilter) introducerades först i 2019 års upphovsrättsdirektiv genom artikel 13/17. Vad det innebär är att automatiserade kontextblinda algoritmer ska avgöra vad som får lov att sägas på nätet.

Uppladdningsfilter är ett av de mest konkreta och långtgående hoten mot möjligheterna till digitalt deltagande, yttrandefrihet och informationsfrihet. Piratpartiet säger därför nej till alla förslag om att införa krav på uppladdningsfilter i DSA.

DSA kommer ersätta ehandelsdirektivet från 2000. En del av det gamla direktivet som är viktig att behålla är förbudet mot att medlemsstater eller EU ska kunna införa krav på att digitala mellanhänder ska övervaka vad användarna av deras tjänster gör. Sverige får inte införa en lag som t.ex. påbjuder att leverantörer av email scannar alla mail för att se ifall de innehåller vissa förbjudna fraser.

Denna princip bör DSA bevara.

En annan princip från ehandelsdirektivet som bör bevaras gäller vilket juridiskt ansvar mellanhänder har för vad användare av deras tjänster gör. Det gamla paradigmet brukar kallas för notice-and-action och innebär i korthet att illegalt material kan rapporteras till mellanhanden, som då måste vidta proportionerliga åtgärder.

Vissa vill ersätta notice-and-action med antingen notice-and-staydown, alltså att plattformar sen måste se till att det materialet aldrig mer delas, eller ett krav på att plattformar proaktivt stoppar illegalt material, typiskt genom filter.

Vi vill istället införa tydligare sanktioner för de som missbrukar systemet med notice-and-takedown. Det är till exempel ett stort problem att personer som inte alls har legitima upphovsrättsliga anspråk kräver att material tas ned eller stjäl intäkterna som associeras med materialet.

Kommissionens förslag innehåller olika krav på mellanhänder, beroende på om de klassas som ”mere conduit”, ”caching” eller ”hosting”. Inom den sista kategorin gör man dessutom skillnad på plattformar och plattformsjättar (mer än 45 miljoner månatliga europeiska användare).

Kraven ökar med storleken på plattformen. Om mellanhanden inte uppfyller kraven blir den ansvarig för eventuella brott som dess användare begått, vilket den annars som regel inte är.

Ifall en plattformsjätte använder rekommendationssystem (Facebooks flöde, Netflix’ rekommenderade serier, et cetera) ska användare kunna välja ett system som inte bygger på profilering.

Däremot innehåller inte DSA något tvång på att användare ska ha möjlighet att använda externa rekommendationstjänster eller skapa sina egna.

Idag ska mellanhänder kunna ta emot flaggning av innehåll som olagligt (till exempel upphovsrättsintrång) och agera på dessa flaggningar – annars förlorar man sin budbärarimmunitet.

Denna princip bevaras i stort sett i kommissionens DSA-förslag, med en liten – viktig – försämring. När en mellanhand mottar en sådan flaggning är den direkt juridiskt ansvarig för det flaggade materialet, vilket gör det kommersiellt rimligaste beslutet till att alltid direkt ta bort flaggat material.

Vem som helst kan flagga material på det här viset, vilket öppnar dörren för allehanda censur och trollande.

Under ledning av vår parlamentariker Marcel Kolaja har den gröna gruppen tagit fram ett detaljerat motförslag som du kan läsa här.